Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1866, sida 3

Fredrika Bremers sista dagar. Under denna titel har nyligen i amerikanska tidningen ,,Newyork Tribune förekommit några äfven för oss svenskar högst intressanta uppgifter i bref från m:rs Campbell, amerikanske ministerns i Stockholm maka. Hon skrifver den 6 Jan.: Det skall utan tvifvel intressera amerikanske äsare att veta, att näst sitt eget land älskade Fredrika Bremer Amerika. Ingen patriot i landet töljde med lifligare intresse republikens lifskamp, än denna ogifta qvinna i sin ensamhet bland Skandinaviens aflägsna snöfält. Ända inemot tiden för hennes död sysselsatte sig hennes själ med amerikanska angelägenheterna och hennes sista arbete var en ny upplaga af ,Hemmen i Nya verlden, med ett tillägg om den dåvarande ställningen. Detta arbete var utsiradt med ett porträtt af president Lincoln, hvilken den utmärkta författarinnan hjertligt beundrade. Medan arbetet var i press, nådde oss underrättelsen om mordet på honom, hvarpå mamsell Bremer skref följande qvinliga bref: ..Thorsdagen d. 27 April 1865. Dyra fru Campbell! Kan det vara sannt som ett ielegram från Newyork i går afton berättade: Mr. Lincoln mördad — död? Jag hoppas att det icke är sannt; jag kan icke — jag vill icke tro det. Kan ni säga mig hur det är? Skulle det så vara, så är det icke för honom eller för den goda saken jag är bedröfvad. Hans verk är gjordt, saken är vunnen, kriget är slut, men ve Södern! Det har i detta förfärliga ögonblick dödat sin bäste beskyddare! Ack, om Ni eller mr Campbell kunde säga mig, att det icke är sannt. Eder tillgifna Fredrika Bremer. När hon fått underrättelsen om Lees kapitulation, skref hon följande till mr Campbell. Min bäste herre! Nyss blifven ledig och allena begagnar jag detta ögonblick för att på det hjertligaste tacka Er för ert lilla bref i dag, och den stora nyhet det medförde. Mottag mina lyckönskningar till edra vapens och eder ädla saks slutliga seger, hela mensklighetens inbegripen. Lofvad vare Gud, att detta förskräckliga krig ändtligen nått sitt slut, och att vi kunna se freden nalkas med ny välsignelse för ert stora land och dess kommande lif! Jag vet, så väl som Ni, att den besegrande Södern en dag skall förena sig med Norden, med alla friade i ett ,,te deum laudamus(0, Gud vi lofve dig) för denna utgång. Nu gäller klokhet och barmhertighet. Eder uppriktiga Fredrika Bremer. Mrs Campbell berättar vidare, att mamsell Bremer, som begynte känna sig trött af den stora stadens nöd, till hvars lidande hennes krafter ej mer förslogo, längtade efter en lugn tillflyktsort för sina ålderdomsdagar. Då utbjöds till saln hennes faders fordna egendom, det gamla vackra landtstallet Årsta. Hon köpte det och tog emot det i somras, älkomnad som en vän bland bönderna, en klass den hon aktade och älskade. , Ni känner oss blott i staden, sade hon en dag till mig; ,Ni måste komma ut på landet och tala med våra kära bönder. Bondbarnen kände henne och den stora redikylen med pepparkakor och bullar, som hon på sina dagliga promenader medförde för utdelning. Bland dessa enkla nöjen tillbragte hon fridsamt den sista sommaren af sin lefnad; och kom så julen, då den gamla byggnaden på Årsta lifvades at de under hennes tak församlade bondbarnens dansar och skratt. Der voro vid pass trettio utaf dem och hon dansade med dem kring jultradet och utdelade gåfvor åt alla, många med egen hand. Ty Fredrika Bremer, ogift som hon var, klädde alltid en julgran och fann alltid barn för att dansa kring den. Juldagen gick hon i kyrkan och ådrog sig under den foljande veckan en förkylning, hvilken öfvergick till bröstsjuka. Fredagen blef det uppenbart att slutet var nära och sista dagen i det gamla året var hon i evigheten. Hon var 65 år gammal. Följande utdrag är taget ur ett bref, skrifvet till mr Campbell tjugo dagar föore hennes död, och måste vara bland de sista hon skrifvit. Årsta den 10 Dec. 1865. Mr Campbell, För. St. minister: Är det icke en förunderlig Försynens skickelse att Syd-Carolina, som först höjde upprorsstandaret för secessionen och slafveriet, skulle nödgas sätta sista inseglet på den lag, som gör unionen och friheten till lag för alla och enhvar i edert stora välde? Jag lygjordt. önskar Er af själ och hjerta att det 3å a vare Gud i höjden och frid på jo den och menniskorna en god vilje. Den seger, som vunnits i Amerika, för menniskorättens och kristendomens grundsa är en af de största, om ej den största, som är känd i historien. Ni skall icke, hoppas jag, icke heller mrs Campbell, derom tvista med mig. Eder tillgifna Fredrika Bremer. oa ren ——