Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1866, sida 2

lien såsom krigisk inom alla partier och alla klasser. I Wien synes man emellertid hitintills hafva betraktat de oroande förberedelserna på halfön mer som ett ackompanjement till de preussiska rustningarne än som hvilande på en allvarlig afsigt från italienska regeringens sida att under alla omständigheter öppna ett fälttåg om Venetiens besittning. I denna sin uppfattning lärer Wienerkabinettet hafva blifvit bestyrkt genom furst Metternichs rapporter från Paris. Nu deremot synes österrikiska regeringens åsigter om sakens verkliga ställning plötsligt hafva förändrat sig. Telegram från Wien af den 24 dennes meddela, att stor krigskonselj — det vill säga en rådplägning mellan krigsministern och de förnämste generalerna under kejsarens eget presidium — hållits, att österrikiska armåen i Venetien ställes på krigsfot och att erkehertig Albrecht dit afrest, för att öfvertaga högsta befälet. Det är österrikiska regeringens egna organer inom pressen, som nu röra larmtrumman. Österreichische Zeitung, en af dessa, påpekar såsom authentiska, till regeringen inberättade fakta, att massor af italienska trupper sammandragas vid Bologna och alla hemförlofvade soldater blifvit af regeringen i Florens återkallade under fanorna. Det tillägges, att Garibaldi lemnat Caprera, och anmärkningsvärdt är, att det förebud till storm, som ligger uti att denne örn flugit ut från sin klippa i hafvet, knappt blifvit iakttaget, förrän en annan underrättelse anländer, att aktionspartiet, hvars chef han anses vara, och som vill påskynda ett utbrott af fiendtligheterna, har vid Rovigo kastat en friskara in i österrikiska Tyrolen, och att blod redan flutit, i det denna oregelbundna förtrupp till det regelbundna kriget blifvit af österrikiska stridskrafter med en förlust af 49 man tillbakadrifven öfver gränsen. En Wienertidning -Wanderer innehåller en notis, som, om den bekräftar sig, är af stor betydelse för situationen. De italienske diplomaterna Visconti -Venosta och grefve Arese skulle hafva anländt till Wien, naturligtvis icke i officiel egenskap, utan som privata underhandlare, enär ingen direkt diplomatisk förbindelse eger rum mellan Österrikes och Italiens regeringar. Det ligger i sakens natur, att denna sednare. då hon ansett den närvarande tidpunkten lämplig för återupptagandet af venetianska frågan, skall göra ett sista yttersta försök att få denna fråga löst på fredlig väg. Österrikiska regeringen skulle kunna ofantligt stärka sin position i allmänhet och mot Preussen isynnerhet, om hon ville utbyta Venetien, som är henne en börda och icke en kraftkälla, mot förmånerna af en italiensk allians och af en penningsumma, som komme dess uttömda finansiella resurser till hjelp. Men en sådan uppgörelse vore alltför rationel och förmånlig för att man kan hoppas, att den skall blifva en verklighet. Den sårar dessutom kejsar Frans Josefs begrepp om husets Habsburgs värdighet och skulle tillintetgöra alla i tysthet hysta förhoppningar, att Österrike en dag skall återställa sitt öfvervälde på halfön. Onekligt är, att dessa underrättelser från Italien äro egnade att betydligt öka farhågorna för ett stort europeiskt krig. Preussens hållning påverkas i väsendtlig mån af Italiens, och ett krig om herraväldet öfver Venetien skulle hafva till en så godt som nödvändig följd ett krig om besittningen af det slesvigholsteinska bytet. Man kan icke tilltro grefve Bismarck, att han släpper ett så välkommet tillfälle ur händerna för att bringa sina länge hysta och slutligen öppet nog uttalade planer till utförande. Endast Frankrikes dominerande magt vore i stånd att förekomma utbrottet af ett krig. Ett allvarligt ord från Tuilerierna kan besvärja stormen, men frågan är, om kejsar Napoleon vill uttala detta ord. Den närmaste framtiden skall visa det.