Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1866, sida 2

——— Föröfrigt herrskade en högtidlig tystnad öfverallt; det var som hade fridens engel utbredt sina vingar öfver det lilla huset och dess gadla, vänliga innevånare för att kärleksfullt skydda dem mot alla vidare olyckor. VIL På farmen. Den kära, täcka farmen, huru djupt och outplånligt har ej dess bild inpräglat sig i mitt minne! Endast några dagar förunnades mig i kretsen af denna lyckliga familj, men dagar hvilka äro ljuspunkter i mitt mödosamma, men dertör desto njutningsrikare vandringslif! Huru klart strålade icke solen der, huru förtroligt smektes ej mitt öra af härmfogelns muntra melodier, den purpurröda kardinalens melodiska rop och skogsdufvans kuttrande, huru ljuft doftade ej skogen, och hvilka herrliga färger utvecklade ej blomkalkarne! Och likväl strålade solen ej klarare än vid andra tilltällen, foglarne jublade ej gladare, och blommorna voro ej mera mångskiftande än i andra zoner. Men en vänlig hand hade jemnat min hufvudkudde, ett trofast hjerta hade erbjudit mig en uppriktig vänskap, och alltjemt blickade jag in i den lekfulla, förtroliga barndomens sköna, oskyldiga ögon. Motsatsen mellan lifvet i vildmarken, som jag nyss hade lem? nat, och de lugna, fridfulla dagarne var ju så stor, så bjert framträdande och så välgörande, att allt måste förefalla mig likasom iklädt den skönaste helgdagsårägt. Vi sutto åter i bersån, hvilken erbjöd