Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1866, sida 2

gen med Johanna, sin älskling, hvilket han hade lofvat aftonen förut. Vänligt och lätt hade döden lagt sin stelnande hand på det trogna hjertat. Han hade dött i sömnen, och på hans bleka drag hvilade det lyckliga leende, hvarmed han brukade helsa vår Johanna. Hvad han så ofta hade önskat under sina sista lefnadsår gick i fullbordan: sorgens heta tårar flöto vid hans graf, och trogen barnakärlek vårdar än i dag och, vill Gud, ännu under många, kommande år omsorgsfullt de blommor, som ymnigt hölja hans graf kulle. Ett sällsamt och vänligt öde tycktes herrska öfver de båda bröderna. Ingendera erfor den andres död, ty då den sorgliga underrättelsen om broderns hädanfärd inträffade på jägmästaregården, var min förmyndare redan död. Jag hade kunnat ana det; hans sista till mig adresserade bref liknade ett testamente, en sansad, förtroendefull blick mot det tillkommande. — Då dog väl öfverstelöjtnantens maka före den gamle herrn? frågade jag efter en längre tystnad, egnad åt de båda brödernas minne. — Hon dog fyra år förut, svarade Wandel, — hon dog, djupt sörjd af sin make och alla dem, med hvilka hon stått i beröring; ty om än hennes ihärdiga fasthängande vid de af hennes kyrka föreskrifna formerna äfven hade inverkat skadligt på hennes lefnadsåsigter, så var hon derför desto mildare och desto hastigare beredd att hjelpa, der hon såg att hjelp behöfdes. Men då jag tänker på den gamla, vördnadsvärda damen, framstå för mitt minne så många gestalter, för hvilka ni äfven bör