Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1866, sida 2

ter, sådan hon ännu alltjemt framstod för hans minne som ett litet barn. Huru rätt han hade kunde ingen bedöma bättre än jag. Det är för mig en källa till den innerligaste glädje och kära vemodiga minnen att iakttaga huru denna likhet dagligen framstår allt tydligare icke blott till det yttre, utan äfven i hela hennes väsen. Men barnet lofvar att blifva kraftigare, och här saknas äfven gudskelof de inflytelser, som redan i min aflidna Johannas tidigaste ungdom inverkade skadligt på hennes själ och lade den första grunden till hennes sedermera dödande sjukdom. Med skäl kan jag påstå att vår lilla Johanna företrädesvis bidrog till att förljufva den gamle Werkers lefnadsafton. Barnet älskade den vänlige gubben obeskrifligt, och han kunde tillochmed jollra muntert, då han gungade den lilla på sina knän eller såg henne tumla om i gräset bredvid sig. Vid dylika tillfällen lyckades jag tillochmed att sätta en penna i hans hand, lägga papper framför honom och förmå honom att skrifva till sin broder, min vördade förmyndare, den åldrige öfverstelöjtnanten. Ehuru det endast var några ord han skref till honom, så bevittnade de likväl hans oförändrade trogna ömhet för den bäste af alla bröder. Brefvexlingen mellan de båda gamla herrarne gick hufvudsakligen genom min penna, och emedan jag kände dem tillräckligt för att kunna återgifva deras egendomligheter, deras infall, ja, tillochmed deras språk, så hafva mina bref alltid beredt dem ett stort nöje. De betraktade dem såsom dokumenter, vid hvilka jag blott hade öfvertagit en