Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1866, sida 1

Kongl. TOSLVYUTKULL ANISDUI Mö OMR Goteborgs Paketpostkontor: till Helsingborg alla dagar, kl. 9 e. m.; till Venersborg Tisdagar, Thorsdagar och Lördagar, . 8e. m. 46051 Qz — Statsrådet friherre Gripenstedts anförande på Riddarhuset den 21 April angående tullbevillningen. Hindrad att personligen deltaga i öfverläggningen angående den nu förekommande frågan om tullbevillningen, anhåller jag att åtminstone på detta sätt få till ridderskapet och adelns protokoll anförå några ord rörande bevillningsutskottets i ämnet afgifna betänkande. Innan jag öfvergår till de frågor, som i betänkandet förekomma, nödgas jag emellertid göra anmärkning mot det sätt, på hvilket utskottet, såsom inledning till sina egna förslag, redogör för regeringens åtgärd att till ärendets beredning förordna en komite och såsom ledning för dess arbete anvisa den riktning, i hvilken detsamma borde utföras. Utskottet har nemligen omförmilt, att K. M:t väl, enligt rikets sednaste församlade ständers önskan, behagat tillsätta en komitö af sakkunniga personer för utarbetande af förslag till ny tulltaxa, men att i fråga om de allmänna grunderna för tullregleringen, komiterade skola hafva erhållit föreskrift att, ,, under fortsatt tillämpning af handelsfrihetens grundsatser, iakttaga att författningen måtte vinna erforderlig enkelhet och tydlighet till lättnad och säkerhet vid tillämpningen, men jemväl att införselstullarne för fabriksoch handtverksvaror, hvilka utgöra föremål för tillverkning inom landet, måtte i de fall, der det finnes erforderligt, så jemkas, stt dessa förbrukningsartiklar icke blifva öfver höfvan fördyrade, och att komiterade således förständigats tillvägagå i en alldeles mottsatt syftning emot den, som af rikets ständer blifvit angifven. Det är onekligen ganska sannt, att i afscende på sjelfva riktningen eller grunden för tullagstiftningen, den åsigt som K. M:t uttalat icke öfverensstämmer med den, som rikets ständer uppgifvit, enär rikets ständer såsom målet för denna lagstiftning uppställt att den svenska producenten skulle sättas i tillfälle, ,,att, med användande af omtanka och flit, fördelaktigt bestå i konkurrenser med främmande länders industriidkare, d. v. s. erkänt och angifvit skydds-systemet såsom den rätta grunden för handelslagstiftningen, då deremot K. M:t förklarat att , handelsfriheten skulle i detta hänseende fortfarande tillämpas såsom ,grundsats. Men ehuru K. M:t sålunda i fråga om sjelfva grundsatsen icke famn sig kunna godkänna rikets ständers, vid detta tillfälle, uttryckta åsigt, samt öppet tillkännagaf i hvilken riktning han ansåg denna lagstiftning böra gå, har K. M:t likväl, i afseende på grundsatsens tillämpning för närvarande, uti den anvisning, som lemnades komiterade, uttryckligen förklarat, att denna tillämpning skulle ske med afseende på befintliga förhållanden, eller såsom orden lyda: ,,att införseltullarne för fabriksoch handtverksvaror, hvilka utgöra föremål för tillverkningen inom landet, måtte i de fall, der det funnes erforderligt, med aktgifvande på hithörande forhilllanden, så jemkas, att dessa förbrukningsartiklar icke blefve öfver höfvan fördyrade. Men hvarföre har nu majoriteten inom bevillningsutskottet, vid redogörelsen för denna sak, ur den eljest ordagrannt atergifna meningen, uteslutit dessa så vigtiga ord: ,med aktgifvande på hithörande förhallanden ? — Det är nästan omöjligt fatt antaga, att detta skett af förbiseende, soch jag nödgas således — ehuru motvilligt — tro att utskottet, med uteslutandet af en så väsentlig bestämmelse i instruktionen, haft för afsigt, att åt den ifrågavarande åtgärden gifva en färg af ensidighet och våldsamhet, som den i sjelfva verket alldeles icke egde. Ty det förhåller sig ganska riktigt så, som grefve Mörner vid ett annat tillfälle yttrat, nemligen att komiterade — icke ,,oaktadt den erhållna instruktionen (såsom grefven uttryckte sig) utan just i enlighet med densamma — kunde så upprätta sitt förslag till tulltaxebestämmelser, att äfven ur protektionistisk synpunkt, alla billiga önskningar borde anses derigenom vara uppfyllda. Men ingen lärer kunna neka, att det med afseende på såväl grundsatsens riktighet, som den framtida riktningen för denna lagstiftning, är en stor skilnad, om detta skett såsom en eftergift tillsvidare på grund af befintliga förhållanden, eller såsom en i regeln för alla tider gällande, rättmätig fordran; äfvensom att det varit fulkomligt värdigt regeringen att bestämdt angifva sin ständpunkt i detta hänseende. Huruvida det varit lika värdigt ach samvetsgrannt af majoriteten inom bevillningsutskottet, att genom en stympad framställning gifva ett falskt sken åt denna handling af regeringen, detta öfverlemnar jag åt ridderskapet och adeln att bedöma. Då jag nu går att något närmare granska utskottets betänkande, måste jag antaga, att — ehuru något egentligt system torde vara svårt att återfinna i dess ofta emot hvarandra stridande förslag — den ledande tanken hos utskottet likväl varit, 2 1. 1 ii —