uppmuntran; men frågan blir blott, på hvad sätt ett sådant understöd kan och lör lemnas, samt huru långt man, utan åsidosättande af klokhet och rättvisa, kan sträcka sina omsorger i detta hänseende. Jag förmodar, att alla måste vara eniga i den åsigten, att det naturligaste, rättvisaste och det i längden säkerligen äfven verksammaste medlet till näringarnas förkofran består deruti, att vilkoren för produktionen underlättas; och för min del tror jag, att detta också är en gräns, inom hvilken åtgärderna från statens sida i allmänhet höra inskränkas. Att sprida upplysning och undervisning till utbildande af yrkesskicklighet; att på limpligt sätt ordna kreditväsendet och penningecirkulationen; att utveckla och förbättra kommunikationsanstalterna; och i allmänhet att bereda Säkerhet för arbetet samt undanrödja alla slags hinder för menniskans, blott genom lagen begränsade, fria verksamhet, äro således i min tanka värdiga föremål för lagstiftarnes omtanka: men att söka befrämja näringarna på det sätt, att man gynnar den ena på den andras bekostnad, kan efter mitt begrepp icke vara rätt och följaktligen icke heller nyttigt. Ty om det för någon verkligen uppstår en fördel genom det s. k, skyddet — hvilket endast består i det tvång, som utöfvas mot en annan — så måste denna fördel för den .skyddade nödvändigt uppkomma genom en olägenhet för den tvingade. Men det är ej nog dermed, att denne sednares uppoffring motsvarar den förres vinst, utan af skäl, som lätt kunna inses, är det tydligt, att de menliga följderna för dem, som underkastas tvånget, äro långt större im de fördelar, som å andra sidan kunna deraf upphemtas — fördelar, hvilka ofta äro endast inbillade, då deremot olägenheterna och hindren för rörelsen qvarstå i sin fulla verklighet.