Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1866, sida 1

— Ja, mitt barn, jag är din sar, återtog Werker rörd; ja, kalla mig fader blott en enda gång, och bestigen derefter edra hästar samt slyn. Var honom trogen, Jeanette, var honom trogen, och då den tid: kommer, när du under lyckligare förhällanden påminner dig de dagar då du var en stackars indianflicka, så tänk äfven på honom, som en gång med glädjetårar gunsade dig på sina armar såsom sitt älskade barn. Men bort nu, bort, jag, din fader, fordrar det af dig; bort, tiden ilar och olyckan slumrar icke! Med en ångestfull spänning afvaktade jag det svar, som Jeanette skulle gifva sin fader. Det var ju ett slags prof på hennes tänkesätt, hennes karakter, som det obildade naturbarnet skulle aflägga, ett prof efter hvilket jag kunde bättre än någonsin bedöma de anlag, som slumrade inom hennes bröst. Men mina djerfvaste förhoppningar blefvo öfverträffade i så hög grad, att det nästan föreföll mig syndigt att hafva hyst det minsta tvifvel till det hulda barnets riktiga känsla. — Du är min fader och jag är din dotter, sade Jeanette då Werker hade slutat, i det hon framträdde till honom och lade hans hand på sitt hufvud; — jag vet hvad som tillhör en dotter; der står hästen, bestig den och följ min beskyddares råd. Men om du icke vill det, så stannar jag hos dig; min beskyddare skall ej lemna mig, och hästarne må ensamma och obesvärade fortsätta flykten. Fader, bestäm öfver din dotters öde; mina öron äro öppna, och jag är beredd att lyda din önskan. Werker stod stum ungefär en minut: tår efter tår rullade öfver hans målade