Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1866, sida 1

— Jag visste att han är min sader, sade Jeanette och riktade sina herrliga ögon med ett uttryck af innerlig glädje och tacksamhet än mot mig. än mot Werker, — jag visste det, då han lade sin hand på min panna och sade till mig: , Min dotter, jag vill rädda dig. Endast min fader eller min beskyddare kunde tala i en sådan ton till den af hela verlden öfvergifna flickan; hans röst var svanens, som kretsar omkring sitt förstörda näste och ropar efter sina barn. Och du sade mig ej ett enda ord derom? frågade Werker med darrande läppar, i det han ryckte fjädersmycket från sitt hufvud och trampade derpå. — Borde jag göra det, svarade Jeanette med rörande enkelhet och ett ljuft leende, — jag fruktade att handla mot min faders vilja och mot hans, som så länge har varit min fader och beskyddare. Om de hade ansett det lämpligt skulle de hafva meddelat mig det. Mitt hjerta klappade häftigt, men mitt hufvud nedtystade det; min fader hade sagt till mig: , Tålamod. 2 Se H-T N:o —990