Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1866, sida 1

rit. Jcanette fruktade att hon kunde försvåra vår flykt genom att hon riktade vår uppmärksamhet på sig, medan jag ej ansåg oss räddade förrän vi hade uppnått Missouri, och Werker, till min stora oro, åter hängaf sig åt sina dystra grubblerier. Först då vi, kort efter soluppgången, inträffade hos hästarne, och han påyrkade att Jeanette och jag skulle ensamma fortsätta flykten samt öfverlemna honom åt sitt öde, blef han åter lifligare. Ingenting kunde förmå honom att bestiga den svagare hästen och att låta mig och Jeanette begagna den starkare. Jag var således nödsakad att i få ord meddela Jeanette i hvilket förhållande den fremmande medicinmannen, hvilken vi hade att tacka för vår räddning, stod till henne. Werker gjorde mig visserligen bittra förebråelser derför, emedan han från början hade fruktat sig ej kunna motstå sitt älskliga barns böner och att således ej kunna utföra sitt beslut att uppoffra sig sjelf, men huru hade det annars varit möjligt att inverka på honom? Åfven jag beslöt mig med motvilja till detta steg, ty jag hyste alltjemt den farhågan att denna sinnesrörelse, detta uppträdande mot hans vilja och önskan skulle inverka skadligt på honom och försvåra hans återförande inom civilisationens område. Men denna scen, som jag hade önskat uppskjuta till dess vi hade uppnått Missouri, försiggick lugnare, tillochmed mera välgörande än jag hade väntat. (Forts.)