Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1866, sida 1

KOLLEL dl ICKE ITHRHAIVÅ IÅLTAL ÅgOL DSluL. UTRIKE -. TYSKLAND. Den omedelbara krigsfaran, så skrifves från Berlin, är förbi, men krigs-anledningarne äro icke försvunna; de Jur a ännu i bakgrunden och måste väl förr eller sednare åter rycka fram, såvida icke den brännande slesvigholsteinska frågan erhåller en snar och fredlig lösning. Den till tonen mer in sträfva, men till syftet och innehållet alltigenom fredliga österrikiska depeschen af den 7 April har af preussiska regeringen besvarats med en skrifvelse, i hvilken denna visserligen förklarar sig icke kunna fista afseende vid Österrikes uppmaning att afväpna, innan Wienerkabinettet sjelft föregår med exempel på krigsrustningarnes inställelse; men enligt , Drosdener Journal-, sachsiska regeringens språkrör, lemnar dock denna svarsskrifvelse en utväg öppen för inledandet af underhandlingar. Förtroendet till fredens upprätthållande har temligen allmänt återvändt; preussiska regeringen har åter hemvat gardets reserymanskap; solkdemonstrationerna till förmån för freden fortsättas; frägan om en förbundsreform diskuteras med en ifver, som trängt slesvigholsteinska frågan för ett ögonblick i bakgrunden — sådan är ställningen för dagen. Telegrafen har emellertid underrättat oss om en ny diplomatisk skrifvelse, som, om den bekräftar sig, är af stor betydelse. Attengelska regeringen både i Berlin och Wien gjort allvarsamma påminnelser i fredens intresse har flera gånger från väl underrättade håll försäkrats, ehuru grefve Bismarcks organer, som satt lögnen i system, förnekat det. Wienerkabinettet skall nu, till svar sådan skrifvelse från lord Russell, på en hafva afgifvit en förklaring, som för första gången på tydligt sätt utsvakar den politik, som Österrike i slesvigholsteinska frågan beslutat följa. Det program, som Wicnerkabinettet här uppställer, är, såvidt man af de sparsamma uppgifterna derom kan döma, egnadt att gifva Österrike en mycket stark ställning och tillförsäkra det på en gång vestmagternas bifall, de tyska me Uanstaternas allians och majoritetens af tyska folket sympatier. Vienerkabinettet påminner i detta sitt program om den ursprungliga afsigten med de preussisk-österrikiska krigsoperationerna mot Danmark — en tysk landsdels befrielse från utländskt herravälde — samt protesterar mot den af Preussen hyllade äsigt, att hertigdömena utgöra ingenting annat än ett krigsbyte, som Segervinnarne kunna sins emellan fördela eller sins emellan kämpa om. Österrike för sin del vill icke tillegna sig en qvadrataln af dessa landsdelar och vill ej heller tillåta, att Preussen gör det. Det vore en nesa för Österrike att prisgifva de befriade hertigdömena till en våldsam, mot deras befolknings vilja stridande annexion med Preussen. De lagliga och rättsliga faktorer, som hafva att bestimma öfver hertigdömenas öde, äro förbundsdagen och slesvigholsteinska befolkningen sjelf. Begge de faktorers utslag vill Österrike underkasta sig. Helst skulle Wienerkabinettet se t Slesvig-Holstein komme under en sjelfständig förbundsfurstes spira, på grund af förbundsdagens och befolkningens beslut; men i hvarje fall vill Österrike åt denna sednare faktor öfverlemna full frihet att uttala sin mening, hvilken den än må vara, ja äfven om den vore till förmån för en annexion med Preussen. För att utröna befolkningens tänkesätt och undvika hvarje sken af påyckning borde de preussiska och de österrikiska trupperna dragas ur hertigdömena och, efter en termin af tre månader, en allmän folkomröstning ega rum. Detta programs betydelse ligger icke minst deruti, att det på förhand synes afskära trådarne till de underhandlingar, som grefve Bismarck antagligen velat förbereda, och till hvilka krigshotelserna oc h rustningarne väl egontligen endast varit ett slags förspel, beräknadt på att förmå Österrike atnöja sig med ett minimum i 2— J