Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1866, sida 1

Vi åtnäjde oss med att släpa honom in i min cell och nedlägga honom der med ansigtet mot marken, och sedan vi, för att i alla händelser utestänga hans röst från den yttre verlden, hade fast tillstängt dörröppningen, gjorde vi oss resfärdiga. Från det ögonblick jag varseblef Svartfogel, till dess jag vältade den sista stenen framför dörröppningen, hade knappt en halftimma förflutit, så mycket hade vi skyndat oss och så hastigt hade de särskilda händelserna följt på hvarandra. Större delen af natten låg således ännu framför oss, ty då vi undanveko förhängena och trädde ut i fria luften, kunde det endast vara en timma efter midnatten. Endast några steg från hyddan glimmade en svag eld, tre krigare, som höllo vakt, lågo framför densamma. En af dem tycktes sofva, medan de båda andra samtalade sakta med hvarandra. Alla tre hade sett Svartfogel smyga sig in i hyddan, det kunde således icke förvåna dem att han åter lemnade densamma. Derpå hade jag åtminstone grundat hela mitt hopp. Det gällde således nu endast att dölja mitt ansigte för ljusskenet, och att min haltande gång ej blef bemärkt. Allt gick efter önskan. Werker höll sig så att skuggan från hans gestalt träffade mig och Schanhatta, och då han märkte att vakterna betraktade oss med förvåning, gick han fram till dem. — De unga männen mäste hålla noggrann vakt, sade han till dem; — den bleke jägaren är listig; han kan smyga sig ut mellan hyddan och elden utan att de unga krigarne varseblifva honom. Det är bättre att de flytta sin eld närmare hyddan. Der