Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 3

:: —2 — Bränvinet och kaffet. (Ur Dagens Nyheter). Sedan det i Sverges historia evigt minnesvärda året 1853, då bränvinslagstiftningen förändrades, förbrukar svenska folket blott tredjedelen af den bränvinsflod, som förut förderfvade de unga och gamla. I följd af bränvinsförsäljnings-lagens beskaffenhet är inskränkningen i bränvinsförtäringen störst på landsbygden. Ej nog med att numera bränvin icke tillverkas i hvarje stuga: många socknar, ja till och med hela härader, hafva icke ett enda bränvins-utskänkningsställe. Men någonting värmande och lifvande måste nordbon hafva. När landtmannen ej som förut får en sup på morgonen, så tager han en kopp kaffe — och man borde icke missunna qvinnan att dela detta goda. Dock Jemra sig en del beskedliga menniskor högt öfver det förskräckliga kaffedrickandet. I sin välmening äro de färdiga att beröfva arbetsklassen alla lifvets njutningar. Vadmal, bröd, välling, gröt och potatis — hvad göres allmogen mera behof! Med herrefolket och stadsfolket är det en helt annan sak. För dem är ingenting för godt, ingenting för mycket. a slags filantroper anföra vi nåMot detta slags filantrop f gra ord af professor N. J. Andersson, hvilka förekomma i hans uti Nya Illustrerade Tidningen införda skildringar från ett besök på Sulitelma: När jag nu tänker på, huru vi midt i denna fjellhåla, invid stranden at det iskalla, nyss upptinade vattnet, på alla sidor omgifne af glaciertäckta snötoppar, just på höjdpunkten af vår halfös fjellsystem, flera mil aflägsne från befolkade menniskoboningar, så der alldeles ensamma på vår renhud njöto den ytterliga trötthetens oroliga sömn, medan stormen tjöt från Sulitelma öfver oss och kylan trängde sig in i oss och huru vi bittida andra morgonen vaknade till nya mödor, men vederqvicktes, ja nästan upplifvades af ett par koppar kasse, och huru denna dryck då var det enda Iekamliga goda vi hade att njuta, så kan jag icke underlåta att taga lapparne i försvar för en förebråcelse, som man ofta får höra upprepas mot dem, nemligen den om deras omåttliga kaffedrickande. Det är en sanning att kaffe förtäres här vid hvarje tid på dygnet, om man så kan komma åt; det är en sanning att följaktligen ofantligt mycket kaffe härstädes förbrukas, jag tror bortåt en fyra millioner skålpund om året i Norrbottens län; och det är slutligen också en sanning, att då detta begär efter kaffe måste tillfredsställas på hvad sätt som helst, detta i någon mån kunnat inverka på förminskningen af lapparnes ekonomiska välbefinnande. Det kan dessutom möjligen också vara en sanning, att detta förtärande af kaffe i tid och otid kan vara en anledning till åtskilliga här förut alldeles okända sjukdomars uppträdande bland lappallmogen, såsom t. ex. de i sednare tider ofta af olycklig utgång åtföljda barnsängarne — något här förr oerhördt. — Men man tänke sig dessa arma menniskors lefnad uppe bland de kalla, kala fjellen, tänke sig deras umbärande af all annan pederqvickelse eller njutning, deras långa vandringar i köld, mörker och storm, deras saknad. af allt, som derute kan värma kroppen och fröjda sinnet något litet -— och lätt skall man då kunna fatta huru den ,. välsignade tåren, hvartill man här med så stor lätthet kan transportera ingredienserna och som med så stor beqvämlighet här nästan allestädes under de korta rastestunderna kan beredas — skall af vanan göra ett oundvikligt behof, och säkert skall ingen hvarken missunna dem den eller tänka argt om dem för deras lystnad derefter. Det har blifvit ett vanligt påstående, att lapparne äro så begifna på bränvin. För min del har jag under mina trenne resor deruppe ej funnit anledning att instämma i detta påstående; jag har icke sett någon berusad lapp; och de lappar, hvilka jag någon gång bjudit kognac, hafva deraf alltid njutit blott helt litet. Men nere i landet, der de oftare komma i beröring med de svenske, på bränvin rätt begifna nybyggarne, och särdeles vid marknader, der — skam dem alla — det vinstsökande köpmanskapet ej drager i betänkande att till andra reteoch öfvertalningsmedel lägga det af starka drycker för de dervid ovande, på det de lättare må krypa i herr handelsmans fälla, der kan det nog hända, att lapparne stundom visa sig ,något mosiga. Men fjelllapparnes vana under sommaren är det ingalunda. — Må man då icke förtänka dem, att de möjligen extravagera i kaffe; jag tror hvar och en mera bildad, som lefver med dem i deras fjelltrakter, nog skall sjelf finna huru lifvande och stärkande denna dryck under sådana förhållanden kan vara — ja verkligen är!