Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 2

lätt på min axel, likasom för att mana mig till försigtighet. Lyckligtvis befunno vi oss i skuggan af den smala tvärväggen till min afstängda, nästan lådformiga cell, hvars dörröppning låg midt emot ingången till hyddan. Skenet från den svaga elden kunde således hvarken blända eller förråda mig, ochi det jag skarpt blickade främför mig, lyckades jag småningom att urskilja de enskilda föremålen bakom det inre förhänget, hvarigenom den dämpade belysningen framträngde. I början trodde jag att jag hade misstagit mig, ty flera minuter förflöto utan att jag i den gånglika och dunkla passagen i den oregelbundet uppförda hyddan hade upptäckt något annat än den orörligt nedhängande buffelhuden, den svarta marken och ett svagt ljusskimmer på den midt emot belägna lerväggen. Ä Jag lät emellertid icke öfverträfsa mig i försigtighet af den, som redan hade smugit sig in i hyddan eller stod i begrepp att insmyga sig, utan bibehöll tåligt min stridsrärdiga ställning samt lyssnade med återhållen andedrägt till hvarje ljud i mitt grannskap. Jag erfor nu knappt någon oro, mina själsförmögenheter koncentrerade sig för att i rätt tid möta hvarje fara samt oaktadt alla hinder likväl verkställa vår flykt och medföra Werker. Slutligen efter en lång väntan varseblef jag att den inre buffelhuden, hvilken nedföll likt ett förhänge från en tvärs öfver hyddan utspänd lina; rörde sig sakta och upplyftades varsamt invid marken. Det på förhänget fallande eldskenet tillät mig tillochmed att upptäcka en hand,