Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 1

till att trösta mig. Han handlade synbarligen efter en öfverlagd och allvarligt genomtänkt plan, och således måste hans ande vara fullkomligt klar och fri från alla förvirrade och derigenom olycksbringande fantasier. Han besökte äfven Schanhatta för att uppmuntra henne och med några ord förbereda henne på flykten, hvarefter han begaf sig till hyddans hufvudgemak för att derstädes underhålla en liten svag eld och framför densamma skenbart studera mitt manuskript med den största uppmärksamnet. Hyddans utgång låg rakt framför honom; för att emellertid icke blifva sedd af någon händelsevis förbigående, eller af de unga krigarne, som lågo framför ingången, hade han hängt en buffelhud utanför öppningen och i det inre utspänt en andra, så att den, som tittade in under den yttre huden, hindrades genom den andra att öfverse hyddans inre. Utanför hyddan var det mörkt, himlen molnhöljd, och mellan de täta skyarne spredo stjernorna endast så mycket ljus, att en med terrängen någorlunda förtrogen person kunde leta sig fram mellan tälten, sedan ögonen hade vant sig vid mörkret. I sjelfva byn herrskade ej någon ovanligare rörelse. Den uppståndelse, som vår ankomst hade framkallat, var redan förbi; man visste att bestämmandet af fångarnes öde hade blifvit hänskjutet till stammens äldste, och man nöjde sig med att hängifva sig åt de grymmaste förhoppningar och underligaste gissningar angående vårt öde. Men de, som omedelbart deltagit i expeditionen och således hyste enskilda önskningar angående Schanhatta och manuskriptet,