Posttid:u meddelar efterföljande vackrpoom ef en känd signatur: Tack och Farväl till Prostionan Ohristiaa Dorothea Rollin. Som liten sparf från axet jag ut i veriden gick — Mina hela börda var ett barnsligt bjarta; Och kärlek satt och log och lekte i min blick, Ej skymd utaf ett enda moln af smärta. Allt syates mig så skönt, så godt, hyarhelst jag såg, Och lifvet låg framför mig, så likt en klarblå våg, Med alla himlens stjernor i sin spegel. Nu vakna anderöster på djupet af mitt bröst Och varma källor sorla ljuft derinne: Nu griper diktens gudom med makt min själ, min röst, Den dikt som är ett bleknadt Edens minne: Jag hela veriden sätter i ramen af min sång Och Gud och menskor, jord och bimmel på en — gång, De föra upp sitt drama i mitt hjerta. Med eldig fröjd jag slog, så lycklig, lutan då — Som lågor lefde, lekte, brunno orden. Jag hade än ej lärt den sanningen förstå, Att åiaten är ett stjufbarn blott på jorden, Uppå hvars nakna hedar jag gick och sjöng och brann, Tills idealet mer och mer för mig i moln försvann Och sjelfva tåren frös uti mitt öga. Så kom jag om en afton till Patriarkens tjäll; — Med vemod dröjer än vid denna stund mitt minne — Så klara lyste ljusen i helig juleqväll Och Jesusbarnet satt bland audra barn derinne; Der goda gåfvor skifisdes åt stora och åt små, Den bästa julegåfvan fick säkert jag ändå: Jag fick af Gud en moder för mia kärlek. Mina mor, min andra mor, du skära enzlabama! Du, som för min skull kanske os:a gråtit, Men mina brister skylt på djupet af din famn, Du, som så älskat mig cch så förlåti:! Ack, den som kundo lefva som Du och så få dö, Som vågen tynar af och dör på lugnad sjö, Som en martyr med själen i Guds händer. N Du här på jorden gick, en mild Evangelist, Hvars bela lif är blott en helig lära: Du torkade mång tår, du helade mång brist; Men allt, dn gjorde — det var Gud till ära. Med dina bjertskott djupt vid likars öden fäst, Du syutes, hvar du kom och gick, en himmelsk gäst, Som hellre gaf än tog och lefde blott för andra. Nu är den slocknad, b p ögats varma På fromma läppar somn Nu är du hemåt gången, Snart är du som en gage bl Mn aerIFgenden är så rörand Den är ett älskat i I himlen diktadt, öfv Jag tåger dig mia så Du heliga, du dyra aftonminu Nu är du bisatt här i choret af min Och dikteas englar hålla vakt de Ditin jag mer än förr nu tacksam, ödmjuk, går Och offrar hvad jag bar: en sång, en bön, en tår Och stärker, viger mig till nya strider. Da öfvergifne gamle! Jeg sänder dig i dag En ros för griften, ur mitt hjerta bruten, Den bär på en gång bennes och mina andedrag Och är af tårens morgondagg begjuten; När du går ut till henne, tag med min blomma då. — Hon skail nog i sin hiråmel dess barnaspråk förstå — Och helsa, helsa henne, gode Fader! Nym.