Baron v. Werther (ifrågavarande prenssiske! esandt) hade derför med bästa auktoritet unnat till Berlin sända grundade underättelser om Österrikes militäriska åtgärder, ill vederläggning af de alarmerande upprifter, som i Preussen blifvit spridda, oakadt desamma blifvit gång efter annan inör baron Werther på det bestämdaste förslarade för sanningsviclriga. Slutligen hänvisar noten ånyo derpå, att kejsaren gelom noten af d. 31 Mars klart och oförydbart gifvit sitt ord i pant för att Österäke icke har för afsigt att angripa Preussen, hvadan wienerkabinettet måste uttrycka len önskan, att Preussen icke verkställer sin den 28 Mars utfärdade mobiliseringsyrder, emedan den kejserliga regeringen cke utan att ådraga sig tungt ansvar kan örblifva likgiltig mot en längre fortsättning af Preussens rustningar. ÅSådant är den sednaste österrikiska noens innehåll. Dess ton är visserligen ganska sträf, men detta är också fullt förklarligt sedan Berlinerkabinettet med en i liplomatiens häfder sällspord oförsynthet sökt framställa Österrike som den utmanande, krigs-rustande och till en blodig konflikt ilande parten. Men skrifvelsens alla resonnementer utgå på att från Österrike aflägsna ansvaret för konfliktens antiftande och förvärring samt att ånyo emna Europa, preussiska folket och preussiska regeringen en otvetydig försäkran om Usterrikes fredskärlek. Vill en illvillig tydning se något utmanande i denna not, så ligger det i Österrikes billiga fordran, att Preussen för sin del skall gifva bestämda garantier för freden. FRANKRIKE. I lagstiftande församlingen har under några dagar en ganska liflig diskussion förevarit, angående den törelagda nya lagen för handels-marinen. Det handlar hufvudsakligast om att afskaffa den öfvertaxa, som drabbar fremmande fartyg i franska hamnar, uppgående till 20 fr. pr ton, äfvensom det alltsedan Colberts tid existerande systemet af ,inseription maritime. Denna ,inscription törpligtigar alla franska matroser till krigstjenst från 15 till 50 års ålder. Endast genom detta system blef det möjligt för Colbert att grundlägga en fransk krigsmarin, hvilket ända intilldess varit en omöjlighet, enär fransmännen, oaktadt landets stora kustutsträckning, icke hafva några egentliga sjömansanlag, hvarför äfven, innan denna lag kom till stånd, det varit omöjligt att erhålla ett för krigsmarinen tillräckligt antal matroser. Genom upphäfvandet af inscription maritime och dess ersättande genom skyldigheten till sjötjenst under sju år vill man undanrödja de tryckande bestämmanden i de nu gällande föreskrifterna, hvilka lägga stora hinder i vägen för den franska handelsflottans utveckling. Men hela förslaget har stött på ett starkt motstånd i lagstiftande församlingen, och af den utaf nio medlemmar bestående kommissionen uttalade sig endast fem för förslaget. Frihandelns motståndare i församlingen hafva på det häftigaste uppträdt mot förslaget, isynnerhet mot afskaffandet af öfrertaxan. Ancel och Powyer-Quertier (den sistnämnde en rik abriks-idkare i Rouen), hufvudmän för prohibitisterna, sökte bevisa att franska handelsmarinen icke kan konkurrera med utlandet, isynnerhet icke med England och Förenta Staterna, och att densamma, ifall andra länders handelsflottor få lika rättigheter med den, skall gå under. De franska handelsfartygen skulle — så förmenade de värde talarne, och detta kanhända med rätta — örverflyglas på alla marknader a utlandet. Det skulle blifva allt för vidlyftigt att fullfölja diskussionen i alla dess enskildheter. Men temligen bestämdt synes det vara att franska handelsmarinen dels på grund af fransmännens ringa fallenhet för verldshandel och kolonisation dels genom de många reglementarisk föreskrifter, af hvilka den är bunden, näppe ligen skall kunna uthärda en fri konkur rens med utlandet. Pouyer-Quertier ut målade slutligen ställningen i så svart: färger, att statsministern fann sig föranlå ten att protestera mot några af hans på ståenden, slutande sitt tal sålunda: Må vi icke framställa våra förhållanden i mör ka lärger; det är ingalunda patriotiskt at söka försätta lagstiftande församlingen förskräckelse. Rouher tycktes icke finn: tillräckligt svassande uttryck för det väl stånd, af hvilket han ansåg Frankrike fö närvarande vara i besittning. Skada blot att de vackra fraserna icke rätt väl har moniera med börsens vacklande ställning klagomålen om landtbrukets lägervall, ar betarnes många demonstrationer och d talrika fallissementerna inom handelsstån det. Då statsministern utförde sin blom stermålning, tycktes han endast hafva haf i minnet den tid, då Mircs, Pereira oc! konsorter genom sina finansmanövrer lycka des vilseleda allmänna omdömet i dett afseende. Under diskussionen i fråga fann det likväl ,en ropandes röst i öknen Garmier-Pages talade med kraft för srihe ten på hafvet och fick under sitt tal tillfäll att göra ett utfall mot Preussens premier minister, ,,genom hvilkens ärelystnad hel verlden var försatt i oro. . Den kejserliga familjen kommer att före taga en resa i departementerna och skull — —