(Uv. N.) — — Växter hafva känsla och medvetande. Längesedan har mången enat at allt i naturen har ett själslif, likartadt med menniskans och djurens, fastän vida mindre utveckladt. Denna aning börjar vetenskaper bekrälta. En högst intressant framställning om hvad i detta afscerde nu försiggår lemnado professor N. J. Andersson i sin berättelse på Votenskaps-akademiens årshögtid den 6 April. Professor Andersson anförde: Bland de företeelser inom växtriket, som i högsta grad vid sig fästat naturforskarnes uppmärksamhet, äro oneldligen slingerväxterna, hvilkas lifsfenomener så ofts kommit oss att tvifla på, huruvida ej äfven växterna ega en frivillig rörelseförmåga och en tydlig, om äfven miudre atbildad, instinkt, såsom djuren. I den södra verlden, der växtligheten är så kratuig och ypvig, genomväfvas urskogarne af dessa underbara former i tusental, der de från den blomstertäckta marken stiga högt npp öfver trädens kronor och som ogenomträngliga nätverk slingra sig igenom våxtmassorna. Hos oss, d dessa former mindre talrika; men äf träda de än med sina e stammar slingran sig kring andra eller kring förskilina stöd, än med känsliga bladskaft eller till fina trådar omvandlade biad och blomgrenar fastande sig vid något föremål för Btt så st atva upp tid ljus och frihet. Och i sanniog, vär man ser, hurn dessa växter (såsom Humic, Ceropegia m. fl. andra) med sina yagsta skott svänga omkring, ofta beskrifvande en omkrets af ända till 16 fot, vandrande med spetsen 33 tum i timman för att söka något hvartill den må sig hålla, huru arter af Sol , Clematis, Tropaeolum m. fl. med sina bladskaft fatta om ett föremål, dervid förtjockas och bli vedhårda för att ej släppe sitt tag; huru klängena hos Ampelopsis delas i fina trädar, som med sina spetsar krypa omkring, sökande sig en liten ojempbet av stanna uti, der de uppsvälla till hiftvårtor och sedan bli så hårda, att dessa svaga trådar kunna uthärda skälpu.dstyngder; eller huru Cobsean upplöser sina blad i ett knippe af hundratala nerver, hvilka, likasom fladdrarde lockar, föras så vinden bit och dit och, elastiska som de i hög grad äro samt väpaade i spetsen med en vedhård, nålskarp udd, hugga sig fast i det föremål, som kan uppehålla den; och slutligen huru hos vinrankan och vissa gurkväxter blozgrenarne omvandlats till klängen, som af nyskot. ten svangas omkring, tills de, sjelfva stådde i hastig rörelse bit och dit, i korksksufiika böjningar flera bvarf gripa kring sitt stöd med fast säkerhet, visserligen tycker man sig häri se uppenbarelser af en kraft, som är något mera än blott vegetabilisk. I sedåare tider har iggen med så mycken ihärdighet och skarpsinne, som den ryktbare Darwin iakttagit och experimenterat med dessa rörelsefenomener; och nyligen har hen bbröfver offentliggjort en afhandiing, som öfver frågan kas ett nytt ljus och ställer den i samband m m röra växtmängfaldens upphof Som bekant, är Darvoo. De fingo uv utsätta den största vd för des och den fria lustens; oeÖA de under användande af det moi qvantum af organiskt ämne, i motsats t. träden, som förbrukas så mycket till ståmmen och sina grenar. Fiera skål finnas, hvilka, enligt Darvias åsigt, tala för det antagandet, att under loppet af skapelsens åldrar och utveckling de oika slagen af slivgerväxter öfyergått i t de, sem nu få i tilthjalp af känsliga bladskaft eller förut helt enke.t omvridande stammde, som ega egua klangen såsom kh W fordom blott hade bladen härtill: y i den mån de förvärfvade en ry egensksp förlora de den de egt förut, och dessa ombyten betingas i hvarj fall af de förändringer, som växte i organer undergå följe af fi Få t. ex. eua växter, som fi med sina stammar, dem tjockare, a tare ledstycken, så a do mera bjelp af känsliga blad med vi gstörmågs, och från denua modifikation till de ug-bärande äro ofvergångarne alldelea omär Men bor dessutom exempel på, alt växter, i sitt hemland aldrig skiagra sig, göra det om de flyttas till ett anna; vår vanliga Qvesved (Solanum Dulcamara) slingrar sig krivg ett smelt och böjligt, men e kring ett tjockt och stadigt, stöd: detta kan man anse som första stadict sf denna ogenskep; men Tecoma redicans slingrar sig knappast alls, ehuru den tillhör en mycket stor gtupp af slivgerväxier, så att här synes denna förmåga haiva förlorats; ja vissa varieteter af Störbönan (Phaseolus) ha ett slags skott, som äro tjockare och ej kunna slingra sig, medan andra äro böjliga och vridaa, och hos ett slägte af ärtväxterna, nomligen Luhyrus, se vi, att af treune närstående arter en har blad med klinge, en annan klänge utan blad och bos Gen tredje finnes ej heller något blad, men klänget bar antagit bladform. Att denna rörelsaoch känselförmåga ej allmännare förekommer i växtriket härleder sig klarligen deraf. art växterna äro fästade i jorden och att näring tillföres dem der af vinden och regnet. Om orsaken till dessa företeelser a många olika åsigter uttalata, utan att man Äonu kan våga tro den vara faun nast bar Duchartre framställt den på experimenter stödda öfveriygelsen, att det flane å slag at slingerväxter, som förbålla sig olika till ljuset, i det att det ena un frå jas förlorar förmågan att s behåller den utan mic 14 V unnan