Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1866, sida 1

anbesallt qvinnorna tystnad. — Mandanslickan bör tillhöra en höfding. som förstar att skydda henne bättre än min modige, hvite broder. Men min hvite broder behöfver inte stå tomhiändt, han kan välja bland Svartfot-nationens qvinnor. Men jag vet att Svartfotqvinnorna behaga honom ej, han har ett modigt hjerta, han skall ;redraga att stå vid marterpålen och med sitt varma kött uppfånga gossarnes trubbiga pilar. Detta tal, hvilket var beräknadt att uppreta och ännu mera förbittra qvinnorna omkring mig, framkallade en storm af förbannelser och smädelser, hvilka emellertid mera gällde höfdingen än mig. Men då han afligsnade sig hånleende, för att begifva sig till Schanhatta, vände sig dei allmänna raseriet mot mig, och knappt finnes det i det indianska språket något smädeord, som under de nästa fem minuterna ej utstöttes mot mig af den ursinniga skaran. Men de förbittrade furierna stannade ej vid smädelser; tjutande drogo de sina knifvar, och öfvadt samt utan att såra mig tecknade de med de skarpa klingorna alla möjliga linier på min kropp, hvilket otvetydigt ådagalade deras åtrå att vid lämpligt tillfälle få skära mig i stycken. Då det ej lyckades dem att genom de förfärligaste hotelser framkalla något tecken till oro hos mig, uppflammade deras raseri ännu mera, men detta gaf snart vika för mildare känslor, då de småningom förlorade andedrägten under de häftiga ansträngningarne och de endast med möda förmådde framstöta enstaka ord. Jag slöt deraf att de endast hade försökt att skrämma mig för att göra mig tillgängligare för de anbud, som Werker redan hade antydt.