Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1866, sida 1

öfvertyga dem att han måste begifra sig till ett förborgadt ställe för att ostörd lär: känna hela manuskriptets innehåll och sorg fälligt pröfva detsamma. Sedan denna tid hade ingen besökt hyd: dan, hvarför jag antog att man hade kom mit tillsammans på något annat ställ för att rådslå angående Schanhatta ocl mig, och på visst sätt förbereda sig at bringa de egna åsigterna i öfverensstäm melse med medicinmannens. Det var ungefär vid middagstiden, dhyddan plötsligt öppnades med mycke buller och ett antal qvinnor, att döma ef: ter rösterna, inträngde, anförda af der otålige Svartfogel. En del af dem bega sig till min förskräckelse direkte till Schan. hatta, medan en annan del undanråjde stenarne och pålarne framför dörröppninger till min håla. Svartfogels närvaro lugnade till en del mina farhågor att Schanhatt: kunde hafva något att utstå af de uppre tade furiernas raseri, men hvad förmådde tillochmed han, om en af dem, hänförd a sin passion, använde knifven mot den arma fängslade flickan? Dessa funderingar sysselsatte mig ännu då det sista hindret borttogs från min dör och fem eller sex Svartfotqvinnor, af hvilknågra svängde bloss, instörtade till mig och flämtande samt smädande hukade sit ned omkring mig. Deras ögon glödde hemskt och vildt men de föreföllo mig på långt när ej si hotande som skadeglädjen hos Svartfogel hvilken hade stannat i dörröppningen ocl med synbart välbehag betraktade hela denn: scen. — Mandanflickan är alltför skön för ce hvit jägare, sade han hånfullt, sedan ha