Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1866, sida 1

De olika händelserna och upptäckterna hade söljt så hastigt på hvarandra, att jag ej så snart kunde sätta mig in i allt. De största bekymmer för den arme, olycklige mannens Sinnestillstånd bestormade mig, och förgäfves föreställde jag mig hans välvilliga blick och hans tillförlitliga uppmuntrande väsen. Ty jag kunde ej skilja båda från den indianske trollkarlens vilda, fantastiska yttre och de brokiga firgerna, hvilka en af sjukliga ideer förd hand hade anbragt så vanstillande på de fårade anletsdragen; och lika så hastigt som de uppstodo sjönko åter mina förhoppningar till intet. Derefter plågade jag mig med gissningar angående de medel, som Werker kunde hafva valt till vår befrielse, samt med de ga scener, som ovilkorligen måste följa i händelse vår flykt misslyckades. Förgäfves sökte jag att sofva och derigenom styrka mig både till själ och kropp för instundande händelser; så mycket jag än behöfde hvila så flydde hon mig likväl. Antingen jag tillslöt mina ögon eller höll dem öppna märkte jag ej någon skillnad; mörker omgaf mig alltjemt, — alltjemt marterades jag af samma vilda skräckbilder, samma dystra farhågor. Sålunda kom middagstiden, och jemte den kalla, fuktiga luften, som i det trånga tilltäppta rummet kylde mina lemmar och försvårade min andedrägt, börjadejag känna den mest brännande törst; ty det, som jag erhållit under natten, var blott tillräckligt att tillfredsställa ögonblickets behof. Werker hade tidigt lemnat hyddan efter en kort rådpligning med Svartfogel och andra framstående krigare. Det hade lyckats honom utan att väcka misstankar att