Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 2

nadslycka, ehuru äfven bilden af min lill oskyldiga Johanna alltjemt föresväfvado mi med samma liflighet och ofta beredde mi de största bekymmer. Huru gerna had jag ej återsett detta barn, med mitt lif vill jag hafva betalt en kort anblick af henne men huru skulle jag kunna närma mig barne utan att tillika sammanträffa med moderr med henne, som borde anse mig afliden Jag vande mig således lätt vid den tanke att aldrig mera lemna vildmarken och Man danerna, och en naturlig följd af detta beslu var att jag, till största glädje för hela stam men, förenade mig med mitt värdfolks dotte och grundade ett eget hem. Åter förflöto flera år. Jag hade blifvi lyckliggjord genom en dotter, hvilken jag kal lade Jeanette efter min Johanna, och de svårmod, som ännu alltjemt beherrskade mig mildrades något genom hoppet att en gån; blifva min lilla Jeanettes lärare, att så vid det stod i min förmåga förbereda henne til en bättra lott och på lämpligt sätt inför henne i förhållanden, som motsvarade mil egen härkomst. Så mycket jag än tyckte om mina indian ska kamrater, så stötte det likväl min känsl: och mina åsigter om menniskans egentlig: bestämmelse att låta mitt barn uppväxa son en okunnig, till slafvinna åt sin kommand make bestämd squaw. Mitt hat mot de hvita öfverhufvud mot allt hvad civilisation heter skulle till sina följder endast drabba mig jag hoppades af verlden mildhet, undseend och deltagande för min älskade, oskyldig dotter. Dessa voro mina planer. Men, — de hafv. alla blifvit tillintetgjorda. Jeanette hade ännu icke uppnått sitt andr: år, då vår by öfverfölls en natt af Svartfot