Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 2

hvilka i seder och bruk knappt skiljde sig trån vildarno. Men äsven dessa undvek jag; jag förmådde ej öfvervinna min motvilja för den hvita racen tillräckligt för att inlåta mig i någon förbindelse med dem. Bland mina rödskinnade kamrater fröjdade jag mig åt en jemförelsevis lugna tillfredsställelse, och må india nerna hafva många brister i tänkesätt och seder, må rättvisa förebråelser drabba dem från alla håll, men så länge jag lefde bland Mandanerna fann jag aldrig skäl att klaga öfver dem eller ångra mitt qvarstannande bland dem. Do ansågo mig fullkomligt som en af de sina; jag åtföljde dem på deras jagttåg och deltog i deras vilda festligheter, så länge de ej erhöllo en pregel som sårade mina känslor, och det ingaf mig en liflig glädje att aldrig något gästabud firades efter en lyckosam jagt, till hvilket jag ej högtidligt inbjöds som hedersgäst. För den vänlighet man visade mig ådagalade jag min tacksamhet genom att vid sjukdomsfall ofta med den bästa framgång använda de huskurer jag kände från min hembygd, och att lära mina nya vänner månget litet konstgrepp, som lättade deras arbete. Man ansåg mig tillfölje deraf som en framstående medicinman, och min stämma blef allt vigtigare i krigarnes och de vise männens rådsförsamlingar. Tre år hade på detta sätt förflutit för mig i ostörd ro bland Mandanerna, och fem år sedan jag hade lemnat mitt hem. Jag bodde ännu alltjemt hos samma familj, af hvilken man ansåg mig som en medlem, och i samma mån jag kände mig mera hemmastadd i min omgifning, bleknade äfven minnet af henne, som en gång kallblodigt förstörde min lef