Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 2

stämda önskan vaknade att blifva en follblodig Svartfot, och allt hvad jag tänkte eller gjorde åsyftade att motsvara den förväntan man hyste om mig såsom den visaste af alla medicinmän. Och det lyckades mig, ty ingenting företogs hädanofter, utan att jag gaf mitt bifall genom ett tecken, ty jag ville helt och hållet vänja mig af med att tala, och ingen dog mera i byn utan att jag hade rört den indianska trumman bredvid hans läger. Hahaha! Werker! Du var den gladaste officeren vid hela regimentet, du har slutligen — — — Tyst, för Guds skull, tyst! afbröt jag bedjande den olycklige, hårdt pröfvade mannen, — tänk på Schanhatta och samla edra tankar. — Inte Schanhatta utan Jeanette heter min enda dotter, svarade Werker och spratt till förskräckt, — hon befinner sig endast några steg härifrån, och jag vill rädda henne. Jag skall ordna mina tankar, det är sannt, ett fel å min sida och ni vore båda förlorade. Du har rätt, min son, påminn mig i rättan tid, om den onde anden kommer öfver mig, — sen nu skall jag berätta vidare; — mitt bröst måste befrias från sin börda. Under långa, långa år har jag nu varit Svartfötternas förnämste trollkarl och såsom sådan blifvit behandlad med den största aktning, ja till och med fraktan af dem. Huru många år, det må Gud veta; men många gånger har jag sett snö och blommor vexla på prärien.