Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 2

vetande, och i det jag häftigt sprang upp frågade jag hotfallt efter hustru och barn. De gamla krigarne rådslogo en stund sins emellan, hvarefter de lade framför mig de torra skalperna efter en qvinna och ett barn De sade att dessa ohyggliga trofber voro de sista lemningarne af min familj, och då — och då, — jag kände på den lilla hufvud: svålens silkeslena hår, hvarefter jag åter in somnade ljudlöst. Nej — nej — jag har ej sofvit! afbröt Werker sig med ett vildt uttryck, som lät mig frukta det värsta och gjorde mig bekymrad för fortfarandet af hans logo; — men mitt hjerta blef kallt, så kallt som is, fortfor han med darrande läppar, — och jag förlorade minnet af det för flatna. — Låt oss ej tala om hvad som skett, tröstade jag nu vänligt, — ni har ju endast blifvit förd bakom ljuset, er dotter letver, men hon skall hemfalla åt ett sorgligt öde, om ni uppskakar er sjelf i så hög grad att ni blir oförmögen att bistå henne och rädda henne. Werker strök sig öfver pannan, på hvilken svettdropparne hade förenat sig med den oljlika färgen. — Ja, min son, du har rätt, sade han derefter hviskande, — jag bör inte uppröra mig sjelt, — annars somnar jag åter, — nej — nej — hemfaller jag ånyo åt vansinnet. Ja, det måste hafva varit vansinne, som då grep mig vid åsynen af de gräsliga troföerna, ty jag förlorade visserligen minnet af det förflutna, men jag visste likväl, att jag lefde och sysselsatte mig med det närvarande. Jag intogs af den idn och öfvertygelsen, att jag, genom förändringen i mitt yttre, blifvit en helt annan person och aldrig upplefvat det, som stundom under Jjusare ögonblick tyngde på mitt bröst som en alp. Den obe