Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 1

lugna öfvorläggning, som man kan tillegna sig under lifvots lyckligare förhållanden. Under min flyktlika resa begaf jag mig så långt vesterut, som mina knappa tillgångar tilläto; jag skydde hvarken faror eller hinder. Der jag såg ett hvitt ansigte jagade det mig bort; fruktan för de hvita hade på visst sätt blifvit ett hotande spöke för mig. Jag följde den obestämda önskan att söka min tillflykt bland menniskor, som ännu ej hade lärt sig att uppfinna så namnlösa qval, som blifvit mig tillfogade i mitt hemland. Sålunda hade jag som en ensam, nästan obeväpnad vandrare slutligen uppnått Mandanernas by, då en svår sjukdom förenade sig med min fullkomliga maktlöshet och tvang mig att stanna. Jag hade behöft nära två år för att hinna dit; en lång tiderymd, men likväl icke lång nog för att hämma blodflödet från mitt bjertas sår. Annorlunda hade det kanske varit om jag hade kastat mig in i det vexlande affärslivet. Jag skulle åtminstone hafva varit mindre sysselsatt med mig sjelf, hastigare återvunnit en viss själsro och småningom hafva vant mig vid min belägenhet. Jag hade således uppnått den fordom så mäktiga och sköna Mandanstammens by för att der nedsjanka sjuk och kraftlös. Jag vet icke hvilken slags sjakdom som hemsökte mig, men jag minns blott att jag trodde att jag skulle dö, och att de vilda hedningarne vårdade mig med en omsorg, som skulle hafva hedrat det bästa sjukhus. De arma hedningarne, de frågade ej hvarifrån jag kom, hvem jag var eller på hvad sätt jag dyrkade min Gad; de sågo att jag var sjuk och bjelplös, för dem ett tillräckligt skäl att egna mig sin obegränsade gästfrihet. Tack vare min kraftiga natur och de enkla