Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1866, sida 1

— Scbanbatta? frågade gubben och ett fryntligt, välvilligt leende upplysto flyktigt hans jernhärda drag; — Schanhatta? Jeanette menar ni väl; ja, Joanette eller Johanna. Men ni har rätt; Jeanette, detta namn erinrar för mycket om de hvita och deras laster; om skenheliga ansigten, som leka med Gads ord, för att under religionens täckmantel kunna strafflöst utöfva de största brott. Hu, det var förfärligt! — Schanbatta, Schanhatta, hvem hade kunnat tro det; — inte sannt, ni älskar Schanhatta? — Skulle jag inte högst af allt älska Schanhatta, denna trogna, kära flicka, dot enda, som ännu fängslar mig vid lifvet? — Och om ni återvände tili de hvita, skulle ni då gifta er med Schanhetta och göra henne till en bildad qvinna? — Jag vet visserligen icke hvad som föranleder er att framställa denna fråga, svarade jag, ehuru jag började ana att jag iden förklädde europn framför mig såg Mandanflickans fader, hvilken Svartfötterna en gång hade släpat med sig, — men ni kan åtminstone ej med ovänliga afsigter tala till mig ) Se H.-T. N:o 1—81.