Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1866, sida 2

UUUWVK A14 100 ÅP Sällan har väl verlden med så stor likgiltighet motsett utbrottet af den gräsliga, stör menniskorna förnedrande företeelse, som kallas krig, som man nu afvaktar en sammandrabbning i Tyskland mellan Preussen och Österrike rörande besittningen af det från Danmark tagna rofvet: Elbehertigdömena. Denna likgiltighet bar tydligen sin förnämsta grund deri, att man icke tror på en verklig sammandrabbning, utan tager för afgjordt, att allt skall stanna vid de stora orden. Men skulle passionerna — en faktor, som aldrig får förbises eller underskattas — leda till krig, så hyser man icke sympatier för någondera af de stridande parterna, om man ock bar det uppriktigaste deltagande för de folk, som sålunda, mot deras egen vilja, drifvas till slogtfälten. Msn kan ej heller för sig fördölja den tanken att ett eller flera nederlag — trots all den jemmer deri ligger — skulle gagna den preussiska nationen, så snart såren hunnit läkas, enär endast på detta sätt det militärvälde, tillspetsande sig i junkerdömet, skall kunna störtas, hvilket nu, rått och öfvermodigt, topprider hela nationen och förlamar dess fria utveckling. Det är detta skådespel, i förening med den von Bismarckska regeringens uppträdande gentemot representationen, som gör att vi här i Norden, om vi skola ställa oss på någondera sidan, luta snarare öfver till Österrike, oaktadt alla våra naturliga sympatior följa det norra Tysklands befolkningar, med hvilka vi bafva så mycket gemensamt. Det kan ej hellor förnekas, att ju Österrike, i den föreliggande tvistefrågan, har rätten på sin sida, då det vill hindra Preussen att med sig införlifva länder, hvilkas sjelfständiggörande utgjorde krigets mot Danmark förevänning. Också lärer väl flertalet af Tysklands öfriga stater sluta sig till Österrike. Preussen är alltså — såvidt vi kunna fatta — fullständigt isoleradt. Icke ens Ryssland synes vara hågadt att lemna verksamt biträde åt von Bismarcks eröfringspolitik, likalitet som ett förbund lärer kunna träffas med det fria Italien, trots detta lands hat till Österriko och benägenhet att begagna tillfället af en konflikt till vinnande af det stora önskningsmålet: återtagande af Venetien. Allra minst lärer Preussen kunna påräkna kejsar Napoleons understöd, oaktadt hr von Bismarck gjort stora ansträngningar derför, och till trots af de förhoppningar om framgång, som han i detta hänseende låtit påskina. Att England — som framförallt önskar freden — ej kan annat än ogilla den preussiska politiken är tydligt. Nu gäller det emellertid att vinna de tyska småstaterna på sin side, och för detta ändamålet har hr v. Bismarck nu tagit det ej oväntade steget, att erbjuda tyska folket ett gemensamt parlament, vid sidan af den antiqverade tyska förbundsdagen. Men utom det att detta erbjudande kommer , för sent, vill man ej emottaga det utur herr von B:s hand. ,Timeo Danaos ac dona ferentes. Man fruktar eller misstror en sådan gåfva från denne hänsynslöse politiker, hvilkens hela handlingssätt varit ett uppenbart hån af solkrepresentationen inom det egna landet. Don förbittring, som nu öppet gifver sig loft i Tyskland mot den egenmäktige ministerpresidenten, och hvarvid man på det häftigasto protesterar mot detta krig mellan Tysklands nationer, hvilket i sjelfva verket är ett inbördes krig, kan omöjligt undgå att utöfva inflytande på Prcussens politik. Men lyssnar den svage konungen ej till dessa nationalviljans yttringar, så kan saken få en annan vänning, och den ligger i revolutionen. Det lider intet tvifvel, att ja preussiska nationen gjort sig alltmer förtrolig med denna tanke, om man ock skyggat tillbaka för en handling, som måste på det vådligaste störa lendets blomstrande industri samt brinsa sorg och jemmer inom alla familjer. Men vingas man till ett krig, hvarigenom sådana olyckor skola i alla fall inträffa, då torde nan komma på don tanken, att det är lika å godt att vända vapnen mot de inre sienlerna. Derhän har v. Bismarcks ,kraftiga poliik bragt den ädla nation, på hvars öden tan varit satt att utöfva ett så djupt inflyande. Uppburen af kortsynta beundrare, å länge framgången skenbart gynnade hans tndlingssätt, skall han, efter sitt förestånde fall, i första rummet röna dessa samma ;eundrares klander och fördömelse. Och lenna ,otacksamhet skall icke förmildras senom någon vunnen tillgifvenhet, ej heller senom medvetandet att hafva handlat storinnadt och ädelt. Händelsen är lärorik och varnande. Sväller omstörtningons flod i Tyskland omider öfver de dammar, hvarmed man hittills yckats återhålla densamma, så skall den inraga i sin hvirfvel alla nationer, som icke afva väl ordnat sitt hus. Nordens folk höra yckligtvis till dera, som iakttagit denna förigtighet. Ett frigjordt Tyskland skall ej töra vårt inre lugn, men gifva alla frisinade krafter nytt mod att fortgå på den ana af lugn utveckling, hvarpå vi inträdt. ikasom den v. Bismarckska reaktionen återudsat mot våra statsmäns vishet, om den ck kunnat för ett ögondlick bedåra en och nnan kortsynt beundrare af hans hänsyns52 ,energi, så skall revolutionen studsa llbaka mot nationens sunda omdöme och dliga håg. Vi hafva lyckligtvis ej egt nåra elementer solidariska med reaktionen, och 2 ) sg — 2 MM MH — —— — — —— 2 O MM w — mm PM MERA C0 — — —0