tömmer det dock ej på långt när det storartade ämnels ymniga tillgångar, och man kan ej annat än anse som en brist bos detsamma, att det börjar först när Maria Stuart står vid grafvons rand efter att ha tillbragi fjorton långa, qvsluppfyllda år i fängelset Honnes uppträdande är helt och hållet pas sivt, och hennes stormuppfyllda, på tragiska momenter så rika ungdomslif ligger i det förflatnas sjorran. Derigenom närmar sig också detta drama vida mera den klassiska än den moderna tragedien, då den förra älskar en form, hvari allt är katastrof, emedan den handling, hvarur katastrofen flyter, är vid dramats början redan utförd, såsom i ,Ajax och ,,Oedipos. För den moderna vorldsäskådningen framstår Schillors Maria Stuart snarare såsom en martyr, ett offer för religionshatet och sin medtäflorskas afundsjuka än såsom en tragisk personlighet, hvars undergång är den nödvändiga följden af hennos skuld, är resultatet af hennes egna fria handlingar. .Om Björnstjerne således genom att välja den rätta perioden af Marias lif tör sitt drama och genom att låta den tragiska undergången bestå närmast i Marias förlust af thron och fribet, och ej liksom Schiller i den slutliga förlusten af lifvet, bättre lyckats i lösningen af sin uppgift än den berömde tysko dramaturgen, kan det dock ej nokas, att hufvudpersonen tocknats så, att det tragiska hos donsamma i betydlig mån försvagats. Björnstjerno Björnsons Maria Stuart bidrager i betydligt mindre grad än historiens gonom sin egon skuld till sin undergång. Hon är ej den passionerade och intrigerande furstinnan, som ej af några samvetsbetänkligheter afhälles från att genomdrifva sina önskningar, när en eller annan lidelso bemäktigat sig henne, hon är blott en svag dviana, som blifver ett offer för yttre ogynnsamma omständigheter, derför att hon ej egor nog skarp politisk blick att kunna kryssa sig fram genom de skyhöga bränningarna som hota statsskeppet, och ej lyckas finna någon trofast och oegennyttig vän att anförtro rodret åt bland alla dem som sola sig i hennes glansHon är oskyldig till nästan alla de förbrytelser, hvarför hon anklagats; hennes förhållande till Rizzio är fullkomligt menlöst, och i mordet på Darnley har hon ingen del. Hon kan ej älska, får man veta, men derpå är ej att undra, då intet värdigt föremål för. hennes känslor visat sig. Hon är, som hon sjolf säger, omgifven af idel förrädare; hennes egen make och hennes bror, som hon skänkt sitt förtroende, förråda henne, lorderna äro hvarje ögonblick redo att bilda sammansvärjningar mot henne, och då hon återskänkt upprorsmännen sin nåd, förverka de den på nytt. Knox prodikar i spetsen för de fanatiska kalvinisterna öppet uppror mot den ,afgudiska drottningen, och då hon erbjuder honom förlikning, mot vilkor att hennes religion blir tolererad, afslår han hennes billiga begäran och undergräfver den qvarlefva af popularitet hon eger i sitt land. En återstår, som ensam ej visat sig som hennes siende — det är Bothwell. Hon betjenar sig af hang bistånd och skänker honom sitt förtroende, der hon står ensam på maktens kalla, it stormomhvärfda höjd — och han visar sig 3 ännu siendtligare mot honne än någon af de sa öfriga. Han mördar hennes mako, tvingar 1 kb r V I fi henne att räcka sig handen och gör således den sista sammansvärjningen mot henne — den för hvilken hennes samvetslöse bror står i spetsen — berättigad åtminstone till skenet. Så faller Marie — ej såsom i historien i följd af egna felsteg och förbrytelser i — ett ofter för tidsomständigheterna, som t bon ej förmått beherrska genom kraft och !1 klokhet, för reformationens revolutionkra makt sr och aristokratiens sjelfviska stämplingar. Der-y för tyckes det oss, som hade det ej heller a lyckats den norska dramaturgen att lemna en verkligt modern tragedi, en sådan som Maria jpg b v l Stuarta historiska personlighet tyckes danad för. Ehuru i många hänseenden uppfyllande på ett sällspordt lyckligt sätt den nysre tidons anspråk på tragedien, närmar sig denna n hans konstskapelse den antika tragodien der-U igenom, att Maria Stuart är en lokboll för m do yttro förhållandena och dukor under för f. iem, i stället för att hou skulle duha under 9 ör det öde, som framgick ur hennes fria g handlingar. n Hvad karaktersteckningen angår, så är den, li och för sig betraktad, ypperlig, och man sli kan ej annat än beundra do säkra drag hvar-fe igenom förf:n förmått att skänka lif och indi-s vidualitet ej blott åt de mera betydande per-s1 sonerna, utan äfven åt de hastigt sklzzerade. k Jemför man dem åter med hvad historien ;b meddelat om de förra, så fianer man, attlg sörfn tecknat flera af dem helt och hållet på sri hand. Darnley ör en mästerligt tecknad h igur, men icke är det historiens Darnley. Denne var i bög grad 1å och plump, lågsin-d nad och ur stånd till några ädlare känslor, b vidrigt omoralisk och utan något försonando si karaktersdrag, som skulle kunna fästa hans zemål vid honom. Förf:ns Darnley är en så ,ek, svärmiskt sentimental yngling, hvarssspråk sällan, om någonsin, röjer den totala not bs SHIGAAUinO och dat råa arh nteväf-.