Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1866, sida 1

Timma efter timma förflöt; det blef tyst i byn, synnerligast i de närmaste tälten, från hvilka det dofva skallet af den indianska trumman och vild oharmonisk sång hade framträngt ända till mig, och mera sällan ljöd det egendomliga, vibrerande skri, hvarmed de unga krigarne gåtvo hvarandra sina aftalda signaler från byns ena ända till den andra, eller i öfvermod ådagalade sin glada sinnesstämning. Eldens sprakande och suckarne på andra sidan om den lervägg, som skiljde mig från hufvudrummet, fortforo alltjemt och uppfyllde mig med en fasa sådan jag aldrig förr hade känt. Slutligen hade hvarje ljud i byn tystnat utom det vedervärdiga larmet af de utsvultna hundarne, som slogos om några ben och köttbitar. Det måste således hafva varit midnatt, alltså den timma då man kunde förmoda att hela Svartfotbefolkningen hade begifvit sig till hvila. Denna tidpunkt tycktes min hemlighetsfalle granne hafva afvaktat för att utföra sina planer af hvad slag de än kunde vara, ty äfven de djupa suckarne upphörde plötsligt, hvar) Be H.-T. N:o 1—80.