Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1866, sida 1

emot, att döma efter ljudet, elden omrördes och försågs med ny ved. Men straxt deretter herrskade en djup tystnad, hvilken efter några minuter afbröts derigenom att de framför Schanhattas fängelse uppstaplade stenarne började undsnrödjas: Den mystiske grannens mjuka mokassiner samt hans vaksamma rörelser hade dämpat hans steg, så att ljudet af dem ej kunde framtränga till mig. Arma, olyckliga flicka, tänkte jag för mig sjelf i det mitt hjerta sammandrogs krampaktigt; och sedan jag i raseri och förtviflan några gånger förgäfves sökt slita mina band, så att jag kände huru det varma blodet strömmade öfver mina händer, lyssnade jag med återhållen andedrägt efter ett ljud, hvaraf jag kunde sluta till det beklagansvärda barnets öde. Men allt förblef stilla, blott ett doft, entonigt mummel, om hvilket jag ej kunde säga huruvida det kom från Schanhattas fängelsehåla eller utifrån, nådde mitt öra. En kallsvett betäckte min panna då jag betänkte att hon kanske redan var död eller med sin inneboende viljekraft undertryckte hvarje klagoljud, emedan hon visste att det skulle sönderslita mitt hjerta. Minuter förflöto, långa, förfärliga minuter, men ingenting rörde sig i hela hyddan. En qvarts timma, en half timma förgick, och ännu led jag den gräsliga ovisshetens qval, hvilka i sin smärtsamma verkan ej kunde hafva öf verträffats af indianernas utsöktaste marter Ändtligen hörde jag det lätta buller hvar med stenblocken åter uppstaplades framfoi Schanhattas fängelse. Jag andades lättare men den förfärliga ovissheten var ännu ick skingrad, ty för min upphetsade fantasi sväf vade de fruktansvärdaste bilder, i hvilka ja