Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1866, sida 1

i en sådan förklädnad? ätertog jag häftigt upprörd, ty jog började tro att fremlingen, som synbarligen var en europ, hade öfvertagit en indiansk trollkarls roll endast för att rädda mig. — Bry er inte om hvem jag är, svarade medicinmannen med en anstrykning af otålighet, — det bör vara er nog att veta att jag inte känner och inte vill känna de hvita menniskorna; jag är ett rödskinn, och besvara nu ni min fråga, förspill ej den dyrbara tiden med onödiga frågor. Endast qvinnor fråga. Män förstå att tiga; jag har i natt talat mera än annars ander åratal. — Tror ni på profetior? Således likväl en olycklig, tänkte jag, och för att icke reta honom ingick jag på det besynnerliga samtalsämnet. — Jag tror icke på profetior, återtog jag lugnare, — ehuru jag medger att slumpen stundom fogar så att förutsägelser kunna inträffa. — Dåre! svarade den gåtlike fromlingen med ett föraktligt leende, — du vågar att påstå detta? Da, som ödet har utkorat för att utgöra ett slående bevis på motsatsen! — Jag ville gerna veta på hvad sätt? fråga le jag lugnande, — men hvem ni än må vara, och hvad som än må hafva föranledt er att förneka er härkomst, så ber jag er, — jag bönfaller, säg mig hvad som blifvit af Schanhatta, den unga indianflickan, som anlände hit i sällskap med mig, säg mig det, samt lofva mig att vaka öfver det arma, oskyldiga barnet, så vill jag lugnt fördraga de marter, hvilka sannolikt vänta mig, (Forts.)