Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1866, sida 2

saken till sin olycka och ådagalade detta derigenom att de kastade afgnagda ben och stenar efter mig samt under djefvulska skrän lyftade sina knisvar emot mig. Den oss omgifvande massan af rasande farier och deras barn tillväxte slutligen i så hög grad, och vapnen svängdes så nära mig, att våra väktare började befara att det tillämnade blodiga dramat skulle slutas för tidigt och således mindre roande, genom ett väl riktadt knifstygn. — Utan undseende sprängde de derför midt in i den skränande hopen, hvarför de af sina tillbakaträngda och kullkastade landsmaninnor belönades med ändlösa förbannelser, men deremot af de tillbakavikande männen med ett hånskratt. Men då slutligen en pojke afsköt en pil, som hven tätt förbi mitt hufvud, bröto de sig, med Svartfogel i spetsen, väg med våld, och i galopp ilade vi till midten af byn, der en rymlig jordhydda, omkring hvilken fyra eller fem fantastiskt målade lädertält stodo uppslagna, betecknade boningarne för stammens äldsta krigare och visaste män. Den rasande skaran störtade efter, och nu synbarligen med de mest fiendtliga och blodtörstiga afsigter, men innan de främsta uppnådde jordhyddan voro Schanhatta och jag ryckta från våra hästar samt införda i densamma. Jag hörde det ursinniga tjut hvarmed man utfordrade min person, men emedan jag hade blifvit ryckt undan dessa djuriskt blodtörstiga menniskors äsyn, lyckades det höfdingarne och de äldre krigarne att lugna dem genom löften och slutligen att skingra dem. g sjelf befann mig i en sådan sinnesstä att befolkningens raseri ej mera . to mig. Tvertom önskade jag att va lallit i deras händer för att finna en — —22