Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1866, sida 2

UTRIKES. FRANKRIKE. Under det börsoch finansmännen med oro vända sina blickar åt Wien och Berlin, sysselsätter sig den största delen af den offentliga meningens organer med det förestående valet till lagstiftande församlingen i Elsass, och ehuruväl det ännu är nära 14 dagar till detta val, tager det likväl redan uppmärksamheten mycket i suspråk. Den officiösa pressen har mycket att säga om det liberala partiets kandidat Zaboulope, och angriper honom på det skamligaste. Än påstå dessa organer, att hans talorgan hindrar honom att appträda som talare; än påstås det, att hans ogenskap af lärare (vid Collåge de France) gör honom olämplig till medlem af lagstiftande församlingen; än sättes hans pålitligbet i fråga, , enär han företagit sig en valresa till Strassburg och derigenom — horribile dictu — satt sin lärostol i sticket. Man har bärvid haft missödet att förgäta, det denna resa blifvit företagen under påskferierna. Emil Ollivier skrifver i ,,Presse, så att säga, det konservativt-liberala midtelpartiets program och synes således anse sig som en medkämpe för detsamma. Isynnerhet har en artikel väckt uppmärksamhet, i hvilken han behandlar utsigterna för och resultaterna af en , Ceesarisk demokrati, så som den uppfattas af ultras bland bonapartisterna. På frågan: ,hvad måste då ske? svarar han: I spetsen för regeringen måste stå en statschef af öfvernatorligt förstånd, af ofelbar vilja, enär han måste taga initiativet till hvarje handling, och af absolut vishet, enär det ringasto misstag skalle åstadkomma en allmän olycka. I sin ungdom måste han hafva en gubbes mogenhet och i sin ålderdom en ynglings kraft. Hvilka stöd skulle en sidan statschef hafva? Icke kande han räkna på den upplystare delen af nationen. Så länge man icke uppbränner bibliothekerna, omstörtar våra stora mäns bildstoder eller förstör hvarje hågkomst af deras läror, skall den tänkande delen af franska nationen icke förgäta friheten. Under vissa mellantider skola visserligen enskilda individer gifva exempel af motsatsen, men aldrig skall nationens intelligens blifva friheten otrogen. Det skulle således finnas endast en väg för ändamålets vinnande: det understöd, hvilket man icko kan finna uppåt, måste man söka nedifrån; man måste undertrycka de tänkandes sträfvanden genom de okunnigas råhot; i stället för att upplysa okunnigheten och den råa kraften, måsta man utsläcka allt kunskapens Jjus för dem. Hvarje regering har till pligt att söka förbättra de olyckligas och massornas ställning; men en sådan regering, som vi nu tala om, måste dessutom gifva sig sken af att uteslutande sysselsätta sig med dem; en sådan regering måste i alla former och alltid smeka massorna med smickrande ord — man måste blifva revolutionär för att icke blifva liberal. Och för att ett dylikt system skulle lyckas, måste folket hängifva sig deråt; detta kan endast ske genom konstgrepp och genom att tillfredsställa alla lägre drifter, men afvända hågen från intellektuella arbeten. Folket måste göras lika odugligt för fribeten som tillfreds med ofriheten. Alltså på ena sidan ett ofeltbart, syndfritt, outtrottligt ofverbufvud och jså den andra en oduglig, ovärdig nation. 3 Endast till detta pris kan en cesarisk derhokrati köpas. Men detta — Klonehef