hands, så k an man göra guld. Landsorten. Kalmar. Ledigt pastorat. Seniora blant Kalmar stifts presterskap, prosten öfver Öland Medelkontrakt, kyrkoherden i Glömminge ocl Algutsrums församlingar, theol. doktorn oci jubelmagistern Zacharias Segrell afled å Glöm minge pastorsboställe den 29 sistl. Mars, 811 år gammal. Dom. Den beryktade ,fra eller hustru Eke: lund dömdes i Tisdags af Kalmar rådhusrätt til 4 års straffarbete, derföre att hon hållit hus der grof osedlighet bedrifvits. Frun förklarade sig missnöjd med utslaget. Ett par gifta, bättre manspersoner, som skulle upplysningsvis höra: af rätten, hade ej med kallelse kunnat anträffas. Ransakningen med i målet invecklade yngre qvinspersoner blef uppskjuten. — Halmstad. Till stadsfullmäktig har handlanden G. Falck blifvit utsedd. Dödade rofoch husdjur. Enligt uppgift till konungens befallningshafvande hafva under femårsperioden 1861—1865 inom länet följande rofdjur blifvit dödade, nämligen: 6 vargar, 8 lodjur, 2,148 räfvar, 232 örnar och ufvar samt 791 hökar. Af rofdjur under samma period dödade husdjur voro: 11 hästar, 204 nötkreatur, 2,755 får, 39 getter, 24 svin, 6,328 fjäderfä; och är skadan i penningevärde beräknad till 6,064 rdr rmt. — Kristianstad. Wendes artilleriregemente. Det förljudes med anspråk på tillförlitlighet, säger Kristianstadsbladet, att chefen för Wendes artilleriregemente, öfversten grefve A. Wachtmeister, ingifvit sin afskedsansökan, samt att fälttygmästaren, öfverstelöjtnanten Skytte, lärer vara designerad till hans efterträdare. Kaptenen Carlsohn lärer vara utsedd till fälttygmästare efter öfverstelöjtnant Skytte. — Falun. Stadens gator skola hädanefter upplysas med 109 lyktor med fotogn till lysningsämne. — Linköping. Dödsfall. Sistl. Tisdag afled domprosten i Linköping, teol. o. filos. doktorn Lars Laurenius vid nära 74 års ålder. Östg. Korresp. säger om den aflidne, att han var en ärans man i ordets hela betydelse samt en nitisk och trogen arbetare i Herrans vingård. — Malmö. Oefterrättlighet. Under denna öfverskrift innehåller Malmö H. T. följande: Nyligen hitförpassades på fångskjuts och åtföljd af behörig gevaldiger en 70 års gammal gubbe från Wallösa församling för att å härvarande fängelse undergå några dagars bestrasfning för det han slagit ihjäl — icke en menniska eller ens en häst eller en oxe, — utan en katt, och fördenskull blifvit dömd för djurplågeri. Gubben fick nemligen i uppdrag at en piga att dränka tvenne kattor, väl förvarade i en påse, med hvilken han gick till närmaste torfmosse, för att utkasta den i en graf derstädes. Men vid öppnandet af påsen hände gubben den förtreten att den ene katten sprang från honom och kilade i väg mot hemmet tillbaka. Häröfver blef gubben så förbittrad att han grep den andre, och på det att ej äfven han skulle undgå sitt tillämnade öde, dängde han denne i en sten, så att han halfdöd utkastades i lergrafven. Detta var visserligen någotgrymt, men tappert nog af en 70-åring mot en katt, som i alla fall var Hifdömd. Någon beschäftig person, som varit vittne till detta gubbens krigiska sinnelag, angaf saken för länsmannen, som sålunda instämde den vid grafvens brädd gående mannen samt lyckades få honom domfäld för djurplågeri. Denna i sig sjelf föga märkliga tilldragelse har dock en allvarsam och sorglig sida, som förtjenar att tagas i betraktande och som visar hvad det kostar staten, då lagen tillämpas på obetydligheter, för att ej omtala ett öfverdrifvet tjenstenit att på detta sätt vilja sila myggor, men svälja kameler. Nu får staten betala kronoskjuts 712 mil mellan Malmö och W. och således 15 mil för 2 hästar, utgörande 30 rdr. Dertill kommer gevaldigerns dagtraktamente under minst 4 dagar, 4 rdr, utom fångens underhåll under ett par dagar. Lägger man nu härtill domstolens besvär, protokollsföring och dyl. jemte underhåll här å fästningen, så är det tydligt, att det der kalaset kostar staten öfver 50 rdr, endast för att få en 70-åri försonad med samhället, derföre att denne i vredesmod råkat att slå ibjäl — en katt. Det är visserligen godt att lagarne handhafvas, men att framdraga en i sig sjelf ringa förseelse, skedd under öfverilning, äfven om man harjlagen på sin sida, är föga bevis på den menniskokärek och den skonsamhet äfven mot den ringaste samhället, som hör vara lagens anda och framörallt finnas hos lagens tolkare och hos den offentlige åklagaren. I motsatt fell och underså stora kostnader för ett så ringa brott blir lasen ruinerande för staten och samhället förrandladt till ett korrektionshus.