Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 2

III. Medlelnmannen. Tidigt den följande morgonen, redan före daggryningen, voro Svartfötterna åter i rörelse. Några aflägsnade sig för att hemta de afsides betande hästarne, andra bortburo sin kamrats lik för att nedgräfva det invid floden och skydda grafven mot vargarne genom en stenhög, och de, som stannade qvar, delade sin uppmärksamhet mellan mig och de för resan nödvändiga förberedelserna. För närvarande var det ej möjligt att försöka en flykt; indianerna visste detta och tvekade således ej att befria Schanhatta från alla fjettrar och äfven lossa mina band så mycket, att jag någorlunda kunde begagna mina händer. De togo dervid mera sin egen beqvämlighet än mitt försvagade tillstånd i betraktande, hvilket föröfrigt var mig fullkomligt likgiltigt om jag derigenom blott rönte någon lindring. Kort efter dagens inbrott återkommo de utskickade krigarne med hästarne. Dessa voro fjorton, således tillräckligt många för att icke blott göra oss alla beridna, utan äfven medföra de eröfrade sakerna. Jag öfverraskades af att bland hästarne finna två, hvilka hade tillhört mig. Jag slöt deraf att Svartfogel och hans kamrater ej