Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 2

röjer höfdingen att utföra sina skrytsamma rd? Är hans knif slö, eller måste höfdingen råga sina unga män om de tillåta honom att önderskära den bleke mannens fjettrar? — Ssartfogel är en stor höfding, då han alar tillhör det hans unga män att öppna sina öron, svarade den vilde krigaren hastigt, let säkraste beviset att Schanhattas väl öfverlagda ord hade väckt hans äregirighet. Men de öfriga Svartfötterna, hvilka under andra förhållanden knappt skulle hafva fördragit ett så öfvermodigt språk utan invändning, tego, emedan de kände sig sårade i sin höfdings person samt erforo en viss blygsel vid den svaga flickans djerfva beteende. — Svartfogel är en höfding, upprepade han ännu en gång, hvarvid han drog sin knif ur gördeln och pröfvade dess egg, — icke förgäfves bär han den hvita locken på sitt hufvud; den påminner honom att han redan var en man då han räknade en ynglings vintrar, och redan då icke brukade lyssna till qvinnors ord. Mandandottern har lefvat länge hos den hvite jägaren; mycken visdom har inträngt i hennes hufvud, men hon har glömt att hon är en qvinna och måste tygla sin tunga. Men hvad frågar jag efter qvinnors prat? afbröt sig höfdingen och vände sina blickar från Schanhattas förtrollande ögon, — redan alltför länge har jag bevärligat den fremmande squawen med min uppmärksamhet; jag handlar som jag vill, och med dessa ord gick han bort till mig, och sedan han med ett hastigt snitt genomskurit remmarne omkring mina fötter, begaf han sig med likgiltig min tillbaka till elden, der han intog sin förra plats, synbarligen utan att vidare bry sig om Schanhatta. Sedan Mandanflickan hade genomfört sin vilja på detta sätt, smög hon sig bort från