Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 1

sätt, och med undantag af do båda väktarne hade indianerna utsträckt sig omkring elden för att der afvakta morgonen, då smärtan i mina fötter afpressade mig ett klagoljad, oaktadt jag bet tillsammans mina tänder. Svartfötterna hörde ej derpå; de betraktade mig så känslolösa som slagtaren sitt offer, — hvilket han, obekymrad om det i sina sista ögonblick ännu känner några plågor, bör in i köttboden, sammankrympt och fängsladt i ett onaturligt läge. Schanhatta deremot sprang upp, och i det hon gick fram till mig frågade hon halfhögt om jag önskade något. — Gif mig vatten, mitt barn, — endast en dryck vatten, avarade jag mödosamt. Utan att bry sig om väktarnes förvånade blickar begaf hon sig till hyddan, och straxt derefter återkom hon och bar i sina fjettrade händer en med vatten fylld kurbitsflaska. Med säkra, nästan utmanande rörelser knäböjde hon vid min sida, och i det hon lutade sitt hufvud öfver mig, så att hennes långa, lockiga hår omslöt mitt ansigte på alla sidor likt en tät slöja, förde hon halsen at den urholkade frukten varsamt till mina läppar. — Må min välgörare vara vid godt mod, hviskade hon så sakta att ljudet ej framträngde från den af hennes praktfulla hår ndade slöjan; — Schanhatta vakar öfver sin herre; hon eftertänker hura hon skall kunna befria honom. Om de döda min välgörare, så skall han icke dö ensam; jag eger medel att då ätven dö; — dör min välgörare, så saknar Schanhatta luft att andas. Nej, nej, jag kan inte lefva utan min herre. De sista orden uttalade hon knappt begripligt, likasom öfverväldigad af smärta och dödsångest. Men derefter uppreste hon sig med säkra, bestämda rörelser och obekymrad om