Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 1

göra den inneboende trollkraften och öfverenskom slutligen att till längre fram uppskjuta frågan om eganderätten till det odelade manuskriptet. Under hela denna tid bade man hvarken bovärdigat mig eller Schanhatta med en blick. Jog låg på ryggen; mina fötter voro så fast sammanbundna öfver fotknölarne att blodet började hämmas i dem på ett högst smärtsamt sätt, och isynnerhet mitt knappt läkta sår förorsakade mig stor smärta. Mindre obeqvämt och fast slöto sig fjettrarne omkring mina armar, dock ej deraf att man visat mig något undseende, utan emedan indianen, som fängslade dem, hade blifvit nedskjuten af Schanhatta i samma ögonblick han fastare drog tillsammans knutarne. Men emedan remmarne icke blott pressade öfverarmarno intill min kropp, utan hvarje band äfven var fastbanden vid den midt emot liggande armbågen, kände jag mig likväl oförmögen att röra eller uppresa mig utan fremmande bistånd. Schanhatta satt orörlig på marken, tvenne stog ifrån mig, med sina fängslade händer stödda mot knäna. Eldskenet belysto den öfre dolen af hennes förkortade kropp så att jag endast kunde se hennes hufvud och axlar. Hvad hon tänkte och kände kunde ej urskiljas i hennes likasom förstenade anletsd de tycktes hafva förlorat hvarje gnista af lif, och hvarken en suck eller ett klagoljud undslapp hennes bröst. Mon då hon stundom riktade sina ögon raot mig och derefter såg sig omkring utan att röra sitt hufvad, insåg jag hvilken oatsäglig smärta uppfyllde hennes bröst, och huru hon, oaktadt denna smärta, endast sökte finna ett raedel till min befrielse. Ungefär två timmar hade förflatit på detta