Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1866, sida 1

liga ögon stirrade mot mig likasom hade fasan beröfvat dem synkraften. — Schanhatta, fly! utropade jag med qvasd röst, ty först nu upptäckte jag Svartsogel, min dödsfiende, som stod något på sidan om hyddan på sluttningen och med ett grymt hånleende svängde en ringformigt upprullad lasso omkring hufvudet, synbarligen för att fånga Schunhatta på samma sätt som mig. Ljudet af min röst tycktes återgifva den trogns flickan medvetandet. Ögonen erköllo sia vanliga glans, och i det hon uppgaf ett enda genomträngande anskri, störtade hon fram till mig med en uppretad tigrinnas smidighet, och samtidigt nedföll den efter henne slungado lasson oskadligt bakom henne, emedan hennes rörelse ej kunde förutses. Innan Svartfogel hade samlat linan till ett nytt kast befaon Schanhatta sig bredvid mig. Hon kände eldvapnets mekanism, ehurn hon ej var öfvad i dess bruk; dock behöfde hon ej någon stor färdighet i detta fall. Hon spände hanen. höll bössmynningen mot hufvudet på den indian, som ver sysselsatt med att korsvis sammanbinda mina händer på bröstet med smärt samt inskärande remmar, och i nästa ögonblick nedstörtsde vilden med krossadt hufvnd bredvid mig. Bössan sjönk ur Schanhattes händer, och med fladdrande hår kastede hon sig öfver mig för att emottzga det dödshugg, som kunde riktas mot mig. Den andre indianen, som sammansnörde mina fötter, hade nemligen sprongit tillbaks ett steg, då han såg sin kamrat nedfalla of versköljd af blod. Men så snart han hade ofvertygat sig om hvem som utfört den svabbe handlingen, ryckte han sin tomahawk ur gör deln, och i det han med ett gonomträngand hämdetjut fattade Schanhattas långa lockar