Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 3

af skyddstullarnes afskaffande. EEBUACLNGA ämnen. Ett kaplllär-fenomen. Under denna titel läses i en fransk tidning: Ett 82-årigt fruntimmer, boende i Yvetot, egde sedan länge ett tunnt, alldeles silfverhvitt hår. Detta fruntimmer genomgick vid slutet af förra året en lång och allvarsam sjukdom, från hvilken hon numera är fullkomligt återställd. Men hvad som är mest förvånande är, att denna vördnadsvärda dam efter sjukdomen återfått en ganska rik chevelyr. En konskriptionshistoria. Ena enka i Paris, hvars son skulle tagas till soldat, var mycket bekymrad öfver att mista sin ålderdoms enda stöd, hvilket souen var, och då hon icke hade råd att köpa honom fri, vände hon sig till en somnambule med förfrågan å hvad sätt hennes son kunde vara säker pa att ur lotturnan draga ett högt nummer och på det sättet blifva fri. Efter somnambulens råd gick den lättrogna enkan om natten ut till en närbelägen kyrkogård, hvarest det lyckades henne att vid en graf komma öfver ett litet ben efter en för flera år sedan afliden ung flicka. Utan att våga se sig om, skyndade nu gumman hem med sin eröfring, och efter hemkomsten företog sig gumman, som af kärlek till sin son hade trotsat rädslan för kyrkogårdsrån, att sy in benet i sonens rock. Följande dagen skulle han draga den bestämmande lotten, men den stackars modren hade dessförinnan en förskräcklig natt. I drömmen såg non nemligen den unga flickan, hvars ben hon hade stulit, och som nu fordrade detta tillbaka; gumman måste utstå en så hård kamp med spöket, att hon om morgonen hade bäftig feber, som hon trodde skulle göra slut på hennes dagar. Då sonen frampå dagen kom hem och med glädje förevisade ett högt nummer, som fritagit honom från krigstjensten, blef gumman emellertid straxt rask igen, och i sin glädje omtalte hon för sonen hvilken talisman som befriat honom. Men olyckligtvis omtalte hon det också för flera andra, och de öfrige unga männen, som icke blifvit gynnade af lyckan, ansågo sig ha blifvit förorättade och argåfvo henne hos auktoriteterna, så att den stackars enkan blef tilltalad för kränkning af graffriden, somnambulen för bedrägeri, och sonen blef tagen till soldat. En talisman. En krögerska i Nivelles, Th6rse P., hade till sista utlottningen af årets konskriptionsplgtiga för 25 francs sålt till en hr C. D. en talisr an (bestående af vigd jord och några skinnlappar. antagligen sammanplockadt på någon kyrkogård), hvarmedelst han skulle undslippa militärtjensten. Hon hade förmodligen alltför länge betjenat sig at denna talisman, ty han gjorde icke sin verkan: den unge mannen drog n:r 24. Polisen fann lämpligt att förpassa qvinnan till fängelset, der hon får tillfalle att begrunda vanskligheten af sitt system. Vidskeplithet. Enligt tidningen Diario de Barcelona föres för närvarande en liflig strid mellan Madrid och Barcelona om en mycket värdefull relik, nemligen Johannes Döpares arm. Denna relik har hittills förvarats i Jobanniskyrkan i Barcelona, men blef för kort tid sedan på hög befallning afhemtad från förvaringsstället och förd till Madrid samt der uppställd i drottningens sängkammare för att genom sin mirakulösa kraft medverka till hennes majestäts lyckliga nedkomst. Barcelonakyrkan årerfordrar nu sin relik, men hofvet i Madrid, som fullt och fast tror på relikens underbara kraft, gör åtskilliga betänkligheter vid att aflemna den, och häraf har den striden uppstått. Bassångare. Den för sin tid välbekante professor David Ronenschöld i Qvistofta var säkerligen den störste bassångare, som ännu funnits till här i veriden och som med sin röst utförde förunderliga saker, nemligen enligt hans egna berättelser. , När jag och Nils LovCa, sade han, under våra friska studentår en gång från observatorii-altanen i Lund uppstämde en säng så att domkyrkan darrade, då utropade jag: såjana röster återkomma aldrig mer! — Den stora effekt, som min ofantliga basröst utfördo vid Löddeköpinge färja, är mer än verldsbekant. Jag kom att resa något sent från Malmö och i ett uselt väglag. Det var en mörk höstnatt med stark motvind och regn, som piskade iansigtet, då jag och skjutsbonden från Lomma anlände till Löddeköpinge. Ån derstädes flödade förfärligt och promhuset låg vid andra sidan om ån. ,Här få vi sitta tills dager, suckade skjutsbonden, ty hur mycket vi än ropa, så kan promkarlen ändå omöjligt höra oss. Bry dig icke, sade jag, väl vetande hvad min bas härvid kunde uträtta. Dervid ropade jag: Promkarl! och lät ri i karl rulla med sådan kraft att karlen icke blott i ögonblicket störtade ur sin säng, troende det vara sjelfva domsbasunen, utan hade, om han ej i hast sprungit upp, ovilkorligen blifvit ihjelslagen af ett öfver sängen hängande skåp, hvilket nedföll under den starka luftdallringen medelst röstens skakande kraft. — Eu annan gång fick jag höra att man i IIouf hade uppfört en kyrka och att hvalfvet skulle vara något svagt. Tänk, sade jag för mig sjelf, om du med din starka bas skulle kunna sönderspränga detta nya hvalf uti Houfs kyrka. Jag satte mig på vagnen och reste till min vän Nibelius i Karup. Hör bror, sade jag, får jag predika hos dig nästa Söndag? , Oändligt gerna, svarade han, oändligt gerna, min värde embetsbroder. Hur dags messa ha vi? , Först i IIOuftillade han. Godt, tänkte jag. Om morgonen då jag kommit till Houf, öfversåg jag hvalfve derstådes. Sedan messade jag för altaret mec hela min stämmas manliga styrka: ,Herren vart med eder! och jag satte ret i Herren precis på den punkt i hvalfvet, der jag tyckte dett: lvara som svagast. Men tänk — hvalfvet höll!