Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 1

traft, helsa och måttlighet; alltnog han erJöd on verklig typ för en vesterns nybygzere i ordets bästa bemärkelse, en nybyggare ill hvilken man latt och gerna sätter förtrosnde, och hvars gästfrihet man är böjd för stt emottaga utan tvekan, tvertom med en tunsla af homtcofnad. — Ni kovmor från S:t Charles, om jag nte misstar rig, började farmern slatligen Jå vi bade nalkats boningshuset och de derill gränsande uthusbyggnaderna på ungefär tettio steg, — ni måtte vara hungrig, om ni inte tagit in någonstädes under vägen. — Jag har visserligen icke tagit in någonstädes, men emedan middagstiden redan är förbi så ber jag att ni ej gör er något besvär för min skull. Ni minns att vii vestern oj äro bundna af några bestämda måltider; vi äta då vi hafva något och vänta om vi sakna mat. — Tillåt mig just derföre att få servera er något. Min hustru skall sjelf bereda er måltid på ett sätt som skall påminna er om Klippbergen. Ja, tro mig, min hustru förstår att steka ett stycke kött på glöden och tillsätta litet märg dervid. Jeanette, Jeanette! ropade han derefter — var så god och kom ut! — Straxt derefter framträddo on smärt gestalt och emedan jag förmodade att hon ver en tysk matrona aftog jag min hatt för att helsa henno enligt tyskt bruk. Mon knsppt hade jag kastat en blick på hennes ansigte, förrän jag stannade med hatten i hand, stam af öfverraskning, ty det var ej någon tyska, som stod framför mig, utan en halfindianska, hvilken ännu var ovanligt skön, eburu den första ungdomsfriskheten redan låg bakom henne. Endast hennes ljusbruna hy, det lockiga blåsvarta håret och de stora melankoliska svarta ögonen erinrade om