Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1866, sida 2

erigenom, att, såvida handeln är fri, sjelivan jen omständigheten, att aftalet kommit till t tänd, måste bevisa att bsgee parterna an-I ett detsamaa for sig förmånligt. Men den e tora handeln, eller det omsidiga utbytet n nollan de olika folken, utgör dessutom, on-s igt min ka, ej blott ett oändeligon stort U ch vigtigt medel för tilifredstäliandet af nenniskans mångfoldiga yttre bohof, utan ock För många år sedan hör jag på detta rum ttrat några ord i samma syftning, hvilka äkert äro längesedan glömda äfven af dem, sj som då voro närvarande, och då dessa ord narig blifvit i något protokoll intagna, samt sy roget uttrycka mina tankar i ämnet, såls låter jag mig att nu anföra desamma. Jagt sade då: ,Om man besinnar, att till och ll I v bd ill otbredando af allmän knltur. 0 I t med polarländernas tillgångar genom handein komma den öfriga verlden till nytta; att Kinas och Indiens rikedom på angenäma, närande och lifvande lefnadsmaedel, genom handelns medverkan, äro för oss alla tilll. ringa pris dagligen tillgärgliga; att det ena landets öfverfiöd fyller det andras brist; att sjelfva öknens invånare komma att skatta till våra behof. Ja! att somlingarne på Söderhafvets klippor hitföras för att befrakta våra fält — allt genom handeln: då synes denna näringsgren, redan af dessa skäl, f na att vålvilligare bedömas. Men långt högro än dessa matsriella tjenster, ställer jag dem som handeln gjort och gör åt monskligheton i odlirgens och upplysripgens intresso. Ty då irkräktaron blott lemnar ofter sig nedbrända och blodbestänkta ruiner i eröfrado länder och agget i besegrade bhjerc missionären och vetenskapsmannen, as uit och fjolfförsakelso ingon kan uppskatta kögro än jeg, blott framgår så som den ensliga ferkosten på hafvet, hvilkeus fåra saramanfaller dot ögonblick kölen genomskurit vattenspegeln: då framtränger handeln som en murbräcka, hvilken nedbryter hverje inder, som en förvillad statskonst och sörvilade seder uppställt mot den menskliga ngens framsteg. Och jag irrar mig derföro visserligen icke, då jag tror att handeln i sin stora verldsomfattande utsträckning utgör det mäktigasto redskapet i försynens band till menniskoslägtets Jyftning; — ja! att den bildar den stora och djupa, fast atilla flod, som tyst men såäkert för vårt slägtes öden fram till större odling, till högre ljus och till on allmännare menniskornas förbrödring. Dessa åsigter har jag under den förflutna tiden icko funnit någon anledning att förändra; men då det icko lärer kunna sörnekas, att hvad som ligger på bottnen af hela denna förhandling utgör den ytterst vigtiga frågan, hvilkondera grundsatsen som i handelslagstiftning skoll anses riktig — frihetens eller tvångets — och då deraf slutligen måsto bero sjelsva riktningen, hvari den skall gå, så skullo jag ätven vilja för ett ögonblick leda uppmärksamheten på några at de stora sanningar, hvilka synas mig vara med outplånliga drag inskrifaa i bistorien. Att en fortgående utveckling af de menskliga begreppen och lågarne verkligen eger rum, torde väl icko af någon gerna kunna förbises, ehuru dessa framsteg, på grond af vår inskränkta måttstock af tiden, ej hastigt kanna framträda, utan först efter långa mellanskof blifea synliga. Men vid en närmare granskning skall man likväl med lätthet finna, ej blott att dotta utvecklingsarbete oafbrutet fortgår, utan ock att hvart och ott af de sist förflatna seklen synes liksom ha haft till sin uppgift att roalisera någon viss stor id, för att derigenom lyfta menniskoslägtet ett nytt trappsteg på dess vag mot en större frihet och hjelfständighet. Så blef det åt sextonde och sjuttonde ärhundradet förbehållet att, efter ontsägliga lidandon, tillkämpa sig, åtminstone en viss grad af tankeoch trosjrihet. Så har det ader tonde scklet, efter ej mindre förfärliga strider och olyckor, lyckats grandlögga den politiska friheten. Och så är det också, onligt min ölvortygelse, det innevarande århundradets stora, välsignelserika uppgift att oåterkalleligen befästa den menekliga verksamhetens frihet i alla riktningar — att häfda arbitets rätt och ära. Do skrankor, som afstängde egna medborgarnes fria verksamhet sirsomellsn, ha till största delen redan sallit; och de binder, hvilka ännu med sådan ifver uppställas och försvaras, för att skilja de olika folken från boröripg med hvarandra, skola också ganska visst komma att mer och mer undanrogjas. Att närma sig detta mål och dermed äfven vorka till utbredning af den tanken, att folkens lycka och fördelar icke bohöfva stå i strid med hvarandra, utan fasthellro bäst kunna uppnås gemensamt, detta är, efter min bestämda tro, ett af de vackraste dragen i detta tidehvarfs historia; och att äfven i min ringa mån hafva fått medverka vid en handling i sådan syftning, skall alltid förblifva ett af mina käraste politiska minnen. Man bemödar sig emellertid — och vi hafva just nu af den siste värdo talaren hört ett försök i den vägev — att framställa denna tidens riktning till en större samfällighet mellan folken, såsom fiendtlig mot nationaliteterna, och man tyckes vilja påstå, att den, som anser sitt lands fördel icke bofrämjas genom dess isolering, han skulle också vara miadro mån om dess egna intressen och hafva mindro kärsla för dess sjeliständighet och egondomlighet. Jag bestrider denna åsigt och dessa påståenden på det bestämdaste. Gemonsamhet och förbindelse med andra folk 2 1753 —