Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1866, sida 2

Ja, den långa tyska pipan föreföll mig märkvärdigast, emedan jag under flora år ej hade sett andra än korta kritpipor och indi anska kalumets. Hon föreföll mig så fremmande, men log doerjemto så fosterländsk emot mig, att jag stannado förvånad midt på vägen, stirrande på henne, utan att märka att hon på andra sidan om grinden stod i nära förbindelse med en mensklig varelse, hvilken botraktado mig med icke mindre förvåning. — När ni har betraktat pipan tillräckligt så var god och egna äfven mig någon upp märksamhet, ljöd derefter en vänlig, manlig röst, och en fin, men af solen brynt hand omfattado skaftet för att hålla pipan medan dessa ord yttrades. — Kunde väl tro att endast en tysk kunde vara fästad vid smaländan af detta märkvärdiga instrament, svarade jag, i det jag tog bössan från axela och gick närmare grinden för att hessa farmern, hvars hela yttre icke antydde någon vanlig tysk bonde. — Den långa pipan är min svaga sida, svarade den godmodigt leendo farmern, en ovanligt högväxt man med vackra blä ögon, ett tätt, helt mörkbrunt skägg, och icke mindre tätt, brunt hofvadbår, som emellertid började blifva litet gråsprängdt; — men stig närmare om jag får be; af den uppmärksamhet ni egnade min pipa anade äfven jag att ni är en tysk, och er läderskjorta säger mig att ni kommer direkt vester ifrån. — Ja det gör jag viest, svarade jag i det jag inträdde genom den öppnade grinden och kraftigt skakade den framsträckta handen, — jag är på väg till S:t Lonis, och ni gjorde mig en stor tjenst om ni sade mig den närmasto vägen till Chouteans farm; der bor en bekant, som jag tänkte besöka.