Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1866, sida 1

jag den ifriga flickan, — de förlusthafva drabbat mig, kan jag bära. edra anförvandter detta, så att ic mera för mig förbittra afskedenom välmenta, men obehbörir fars bössa skall jag behålla minne, det är ett godt gevär, än ersätta mitt. Jag behåller av: Nn jag inte kan existera i vildmarken u bössa. Hvad mina öfriga förluster angår, äro de ej oersättliga. — Men Schanhatta? Hvad skall det blifva af Schanhatta? frågade Kate med en oro som var ett godt bevis för hennes ädla tänkesätt. — Det är just om Schanhattas framtid som jag önskade tala med er, återtog jag, — egentligen ämnade jag behålla henne hos mig ännu någon tid, för att derefter sjelf före henne till missionen, men omständigheterna förändra våra planer, det är också kanske det bästa. Under nuvarande förhållander kan jag såsom rättänkande man ej sordra a henne att hon stannar längre hos mig, t) ehuru van vid mo jor och umbäranden äl hon likväl för svag och späd att följa mig qrå mina mödosamma vandringar, så länge jag ej eger någon häst, och ett gynnsammare tillfalle att föra den arma föräldralösa till er lämplig skola torde ej så snart erbjuda sig — Öfverlemna flickan åt oss, inföll Kat med värma, — tillåt oss att hädanefter drag: försorg om Schanhatta, och om det lycka oss att bereda henne en lycklig lott och at skapa henne en framtid i enlighet med edr planer, så blir det endast ett svagt bevis p den tacksamhetsskuld hvari vi alla stå til den trogna, modiga flickan. — Jag tackar er i mitt och Schanhatta namn för er godhet, svarade jag djupt rör