Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1866, sida 1

nesrörelso förde Ualbert sin Uskade försigtigt ut på flotten och till hennes plats. Utom Schanhatta och jag befunno alla sig nu ombord, och redan började folket att lossa tågen, som qvarhöllo farkosten vid stranden, och uppställa sig med sina åror i kanoten beredda att stöta af. Jag nalkades tätt intill flotten. Mandanflickan stod bredvid mig; hon bar ett stort paket under armen och jag såg att det icke blott var hennes egna saker utan äfven en del af mina, som hon hade hopsamlat i brådskan. Mina blickar träffade hennes ansigte, som belystes af eldskenet; hon höll sina ögon riktade mot mig med ett uttryck af ångest och bitter förebråelse, så att jag måste vända mig bort för att icke förråda mina känslor. Jag ville sända henne ombord på flotten, men orden dogo på min tunga; — jag förmådde det ej. — Schanhatta, kom, min kära syster, utropade nu Kate, — kom, det finns plats bredvid mig! — Vill min välgörare inte gå före mig? frågade Schanhatta sakta och uttrycksfullt, likasom hade hon ej hört Kates ord. Två kulor ätfoljda af genomträngande hämdetjut slogo mot vattnet i vårt grannskap och studsade derefter hemskt hvinande förbi oss. — Framåt barn, framåt! bad Dalefiold i sin oro för de sina, — framåt, annars bli några af oss skjutna innan vi hafva lemnat ön. — Schanhatta, gå ombord, jag skall skjata ut fartyget, sade jag med allvarsam röst, ehnrn med blödande bjerta. (Forts.)