Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1866, sida 1

att ni känner mitt beslut och omtala det ej heller för er far eller Halbert. Jag skall i sista ögonblicket stöta farkosten ut från stran den, men derefter hastigt draga mig tillbaka bland buskarne i stället för att gå ombord. Och lef nu väl, Gad välsigne er min käre, enda, oförgätliga syster, fortfor jag sakta knappt i stånd att bekämpa min smärta; — låt mig ännu en gång sörstulet trycka er hand, ty Schanhattas skarpa ögon betrakta mig; lef väl, tänk vänligt på mig, förlåt mig och emottag min innerligaste tack för de tröstefalla ord, som jag hört från edra läppar; lef väl! Åter small ett skott från stranden. — Alla ombord! ropade Dalefield ifrigt, och samtidigt vände Halbert sig emot oss. Jag vet icke om han såg oss, men han stod qvar på samma ställe. — Kate, herr Wandel, Schanhatta, jag tror att vi ej ha någon tid att förlora, sade han med välvilligt allvar. — Gud välsigne dig, min käre, dyre broder, hviskade Kate snystande, — må Gud vedergälla dig hvad du gjort för oss och förlåt mig den smärta, som jag ofrivilligt beredt dig; lef väl, — och ett lyckligt återseende. Vid dessa ord slog hon sina armar ommin hals, och hennes läppar berörde gonblick var så oändligt ljuft Frns så bittert, att jag helst en annan verld medtaga deraf. Det föreföll ån de saligas boi zar 0 min håädanA båan 1614 sin mitt hjerta för 2 ör uppvä det och io amma väcka nb, kärlet! b:vet och mqpniskorna. Då jgg.