Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1866, sida 2

UTRIKES. FRANKRIKE. I amerdementet af de 46, hvilket Buffet fornämligast försvarade, heter det: Ä. Donna stabilitet är ingalunda oförenlig racd fram dandet i våra statsinrättningar. Fast u den dynasti, som är en borgen för o n, är Frankrike icke mindre tillgifvet den frihet, hvilken det anser n dig för uppfyllanået af sin mission. Lagstittande församlingen tror sig der före i deg vara tolk för den offentliga meninger, i det denna församling för tronens nediägger den önst att Eders Mamåtio gifva utveckling åt den stora a af är 1860. En femårig erfarenhet gifva stöd för besogenheten och eten af en säden utveckling. Genom ktare medgifvande för initiativet i ledningen af sina inre angelägenheter, skall na tionen med fullkomligt förtroende motge fram tiden. I sitt tal påyrkade Bufet först och i ministeransvarighet. Med stor fint förledde ban Rouher till ett yttrande af hvilket talaren drog den slutsatsen, att ministrarnes representerande af den minister, som i lagst. församlingen förde talan för dem alla, icko har ringaste skäl för sig. Sedan han i sitt utförliga tal förordat återinförendet af de serskilda politiska friheter, bvilka landet i kraft af 1852 års författning är berättigadt till, slutade han så: För uppfyllandet af sin roll kan en nationel dynasti icke hafva rättighet att vilja sätta sig sjelf i stället för ett system. Och jag vågar säga den furste, hvilken landet satt i spetson för sin regering, den sanningen, att man måste noga akta sig för att upphöja till statsmaximer och försattuingsprinciper de nödvändig hets Idor, ke tillgripas vid politiske kriser. För art blilva stark och natione måste en dynasti, allt etter tidsförhållande na, ansiata sig till landets olika sträfvanden och behof, för att utan nya skakningar och hästiga kriser genom ofverensstämmelson och det ömsesidiga förtroendet mellan kronan och landet införa sann och fullkomlig politisk frihet. Detta, Siro — så kunna vi yttra oss för kejsaren — är ett värf värdigt er och ert namn. Baron David uttalade den öfvertygelsen att oppositionen icke ville stärka, utan försvaga regeringen genom de begärda friheterna. För öfrigt påstod han oppositionon icke vara representant för den otsentliga meningen, utan endast en obetydiig minoritet, bvilken — att döms efter hans tal — man kunde behandia med huru stor likgiltighet som helst. HV-aA den gode baronen synes hafva ringa kännedora om den allmänna meningen i Frankrike! Tvertemot hans åsigt torde just det betänkliga i landets nuvarande ställning bero på att landets allmänna opinion icte reprosenteras af lagstiftande kårerna, utan af oppositionen inom desamma, hvilken, sor bekant är, olyckligtvis är en fåtalig minoritet. Eu ny drabbning säges förestå i lagstiftande försemlingen, då ett af Degourie-Denuneques väckt förslag, akende ut på att lagÅ sen älven (i likhet med senaten) skalle hafva rättighet att mottaga petitloner, skall diskuteras. Det är vid deta ullsälle som man påstår att Persigny ånyo skall uppträda mot den af honom så hatade parlamentarismen. Girardin uppträder allt djerfvare och öjerivare. Så eriurar han kejsaren i .Liberte, huru hen före sitt uppstigande på thronen ihet, församlingsoch foräro väsendtliga vilkor för en ialiv regering. ,Hvilka äro nu — så frågar han — kojsaredömets värsta fiender? Jo, just de, hvilka tillropa kejsaren: Akten Er att gitva Frankrike fribeten! Huru, fribeten är det enda vapen med hvil; ket do gsmla partierna beväpnade sig, och jen icko beröfva dem detta vapen? Haru, sa endast kunde lofva, det kan kejifva, och J viljen icke, att det te? I fall fribetens fiender isurdön ets fionder, hvilka huru skall man bew under det Peyrat de: , Sedan — khlamerat tryckfrihet, men ala NRO hyst fruktan för den och derföre genom ur i A Pr —