Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1866, sida 2

— sten genom ett ändamålsenligt uppstaplande af sakerna, framträdde jag till Kate, hvilken jag under dagens lopp om ej undvikit dock åtminstone ej sökt. Hon stod något afsides så att hon ej hindrade de arbetande karlarne i deras rörelser, likväl träffades hon af ett matt sken från den närbelägaa elden, som negressen samvetsgrannt underhöll. Då Kate märkto min afsigt att tala med henne, räckte hon mig handen med allvarligare men derför desto n era välgörande vänlighet. — Jag trodde redan att ni var ond på mig, sade hon med deltagande, och jag kände att hennes hand darrade lätt i min, — men jag inser att ni varit alltför sysselsatt för att kunna egna mig er förra uppmärkhet. Men ni borde ej hafva tillbakavisat uttrycken af vår innerliga tacksamhet; tro mig, det smärtar — — — Låt oss lemna detta ämne, miss Kate, afbröt jag henne, i det jag förde henne några steg längre bort der våra ord ej kunde uppfattas af andra öron, — tacksägelser äro ofta pinsamma att emottaga, isynnerhet då man vet sig blott nödtorstigt hafva uppfyllt mensklighetens pligter. Låt oss således lemna hvarje påminnelse om gjorda tjenster. Tiden hastar, inom några minuter måste vi skiljas från hvarandra, jag ville således endast taga afsked af er. — Skiljas? Taga afsked? frågade Kate förskräckt, i det hon ånyo fattade min hand likasom för att afhålla mig från mitt beslut, — nej, nej, ni kan inte vara så grym, det ser nästan ut som ville ni låta oss umgälda att jag — att jag — — — Nej, denna oädla tanke är mig fullkomligt fremmande, min kära väninna och