Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1866, sida 1

Flotten hade nu kommit i jemnhöjd moa ön och dref på ott alstånd af knappt femtio steg från mig mot den sydliga förlängningen af densamma, då Schanbatta plötsligt hviskade till mig: ,Isgen syns till, och deroster smög förbi mig, för att rikta sin uppmärksamhet på den dunkla vattenspegeln. Åtven jag märkte att flotten, ehura tillräckligt omfårgsrik, ej visade den höjd, sow man ovilkorligen kunnat vänta af ett antal menniskogestalter, och emedan jag förmodade faran komma från ett annat håll, lutade jag mig framåt i likhet med Schunhatta. I början upptäckte jag ingenting, endast en rad drifvodsstammar skingrado sig på föga afståd från ön för att som vanligt följa med strömmon på båda sidor. — Svartfötter, hviskade Schanhatta till mig och visade mot de mörka punkterna. — Svartfötter, svarade jag likaså sakta, i dat jag med venstra handen fattade dubbel bössan och räckte den åt flickan. — Vid Gud, här komma del utropade Halberts jägare högt, hvarvid hans skott brakade öfver Missouri, och en indian, som ämnade stiga i land just framför honom, nedsjönk dödligt träffad bland vågorna. — Alla man utom två hit med facklorna! ropade jag nu bort mot elden, hvilken flotten hade drifvit förbi på venstra siden, ty vid blixten af skottot hade jag uppsnappat en hastig blick af ett större antal indianska krigare, hvilka alla delvis understödda och betackta af drifvedsstycken, som tillika buro deras vapen, just stodo i begropp att fördele sig omkring ön, synbarligen i den väl öfvertänkta och listiga afsigten att från alla båll storma in på vårt sällskep sadau de väl fåt fast fot. Åtskilliga armar uteträckte sig redan oster drifvedsgrenarne för att klättra upp